| Everyday Stuff | Photography | Fairytale Magazine | Screamsign |

Harmoni

Slutspurt på uppsatsskrivande innebär alldeles för lite sömn, dåliga matvanor, stress och ett väldigt omysigt rum. Jag har alltså spenderat dagen med att sova, promenera, långsamt städa, spela gitarr, koka supersoppa,och allmänt stressa ner.
 
Jag sitter också och beundrar min nya fotobok. Den som jag egentligen inte planerat skaffa men som på något lustigt vis blev alldeles gratis. Någon har varit lite för givmild med jul-rabattkoderna?
 
 
Hursomhelst använder jag den för att begrunda min framtid. Försöker hitta den där perfekta planen som gör allting ok. Tänker att om jag tänker tillräckligt duktigt så kan jag lyckas med den perfekta kärriären. Och om jag har en tillräckligt utförlig plan så kanske jag slipper all framtidsoro.

Tröttpeppen

Om man ignorerar faktumet att jag lyckats vända på dygnet nästan helt (tror det är fullmånen som spökar), så har det här varit en bra dag. Jag har fått gjort mycket. Gått en långpromenad, kollat på film, stekt bananpannkakor, redigerat bilder, beställt julklappsdelar, lyckats få en gratis fotobok, sammanställt gratis fotobok, köpt bussbiljetten som ska ta mig hem till julfirandet och sist men inte minst! fixat färdigt en mycket proffsig hemsida.

Just som jag tryckt på "publicera" knappen för hemsidan så lämnade jag liksom datorn och insåg hur trött jag var. Gick runt och började flytta på saker sådär som man gör när de behöver sluta vara i vägen för att man ska sova. Pratade för mig själv och sa saker som "fy fasen vad bra. många saker klara, yes. fan disken står kvar än. men ändå, mycket bra jobbat."

Behövde dela med mig av den tröttpeppiga känslan innan jag äntligen går och lägger mig. Den och länken till hemsidan. Webbsidan. Hemsidan. Ja det känns bäst.

http://rebeccahavedahl.wix.com/photography


Jag hoppas att den blir vackrare i framtiden, att den får en fräsig bakgrundsbild, att jag kan koppla en egen domän och plocka bort wix-reklamen.
 
Ett steg i taget!


Gillar den här bilden. Inte för att den är ett konstnärligt mästerverk, utan för att jag ser sådär skeptisk ut som jag tror mig se ut ibland. Mitt ansikte trivs där.
 

Första dagen bildlektion

Från bildlektionerna i skolan.

Sådana här små och blåmesar brukar jag äta frukost med på morgonen. Fast jag äter inomhus och de äter fågelbollarna på balkongen. Tror inte att de skulle gilla kaffe.
 
 

dimman utanför fönstret

 

Jose-fin i novemberfärger

Åkte till studion med Josefin igår :) Ville undersöka om jag fortfarande kom ihåg hur man gjorde. Tiden försvann lika fort som den brukar och nu vill jag bara åka och fota nästa idé. Kanske jag och min kamera åter kan bli vänner efter det långa foto-uppehållet? Försöker övertala den genom Josefins vackra rådjursögon.
 

Den nya anslagstavlan

Jo, nu bor jag alltså här. I Norrköping. Som jag tjatat om det i veckor. Det skulle bli en så stor förändring. Men nu sitter jag här och leker med min nya surfplatta istället för att göra läxan. Fastän det är en hel bok att läsa och fastän jag egentligen borde städa också. Det gamla vanliga alltså. Men jag ska snart gå och göra mat och sen sätta igång med läsningen. Snart.

Jag har också börjat planera mitt nya liv här. Jag tror inte att någon förvånas om jag säger att jag har bestämt mig för att inte välja mellan sakerna jag vill göra. Jag tänker helt enkelt göra allt. Jag ska vara med och skapa radio, tidning och någon slags TV-liknande video. Jag ska gå med i kören och fotoföreningen. Och så ska jag utbilda mig samtidigt. Den lilla lilla rösten bak i huvudet påminner mig om hur många timmar det är på ett dygn och hur många dagar på en vecka. Men jag tänker att jag löser eventuella problem senare. Det blir bra.

Den obligatoriska anslagstavlan som jag alltid har med mig. Inte så full av grejer riktigt än dock, men jag jobbar på det. Jag har också bestämt mig för att utnyttna selfie-funktionen på paddan till fullo och kompensera ordentligt för den tidigare selfielösheten i mitt liv. Nästan så har jag tänkt.

(Förresten så är de fantastiska teckningarna på bilden ritade av en fantastisk Josefin <3 )

Första skoldagen?

Jo det är så att jag har flyttat till Norrköping. Innan jag försått vad som hänt så hade jag tackat ja till en utbildning, skaffat student(rum)lägenhet och fixat med allt. Jag kom hem från jobbet för bara ett par dagar sen och nu är allt packat, kört  till Norrköping och sen uppackat igen. Som en nysning spreds sig sakerna över rummet och det kommer nog behövas en dags fix till för att få det att se lite planerat ut. Om två timmar börjar första skoldagen med upprop och information, och naturligtvis håller jag på att dö a nervositet. Även om jag hunnit göra den här grejen med första skoldagen ett antal gånger nu.
 
Eftersom en ny plats betyder en ny start så har jag gjort upp en plan. Jag ska bli en pluggis och ett hälsofreak. En pluggis för att det fanimej behövs ibland. Och ett hälsofreak för att få i mig massa nyttiga saker. Man måste vara extra noga med sådant om man vill ge bort lite av sitt blod ibland. Det känns dock som lagom mål att ha.

Vad sägs om att jag lägger upp en bild på mitt rum så snabbt jag fixat nog att veta vart minneskorten är någonstans? (:




Och så känslan av att ha glömt hälften

Det är så mycket surr och snurr i mitt huvud just nu. För ett tag sen sökte jag utbildningar men min plan var egentligen att jobba så jag sökte mest för sökandets skull. Jag slängde med utbildningar med intressanta namn från hela Sverige utan att egentligen läsa på mer om dem.
 
Nu, för snart en vecka sedan var jag ledig. Jag fick reda på att jag var antagen till en utbildning ungefär samtidigt som jag fick reda på att min morfar var riktigt sjuk. Jag läste på lite om utbildningen som verkade läskigt intressant. Jag fick reda på hur det var med morfar. Jag var ledig, och promenerade alltså lugnt runt i solen samtidigt som allt kändes väldigt overkligt. Det ena passade inte ihop med det andra och alltså svävade jag runt i mitten utan att veta vad jag skulle tro på.
 
Nu vet jag att morfar mår bättre så jag har kikat mer på den där utbildningen. Och ju mer jag kikar desto bättre verkar det. Förutom, såklart, att den inte ligger i Göteborg. Universum vill att jag ska spendera de kommande 3-5 åren i jävla Norrköping. Så då måste jag ju söka boende där, ta reda på vad som finns, vart jag kan köpa och sen framkalla filmrullar, hur långt det är och hur mycket det kostar att besöka alla människor jag vill besöka. Eftersom det är en medieutbildning så behöver jag en bättre dator, så jag spenderar massvis med tid på att ta reda på vilken som är bäst och snyggast.

Detta samtidigt som jag jobbar typ 13 timmar om dagen. Och så har jag glömt av att göra saker som släpar efter mig. Surr och snurr. Använder kaoset för att distrahera mig själv. Från kaoset?

Egentligen har jag bestämt mig för att flytta iväg och utbilda mig. För att om utbildningen verkar bra så får resten komma efter. Men eftersom jag växt upp på göteborgsluft kommer det bli lite svårare att andas där borta i norr.

The amazing toilet cleaning wipes.

Visst har jag levt länge utan saker som lösgodis men just nu står även el och toalett på listan över sällsynt lyxiga saker. Har just fått mitt nya rum på Fårö som jag fick skrubba rent mellan dagens arbetspass. Jag hann till och med åka och handla. Så nu sitter jag här med lösgodis, filmjölk, nutella, bröd, el, internet och lampa. Mitt rum har fyra väggar och en riktig dörr som man kan stänga så att det blir varmt om natten. Visst är det fantastiskt? Nästa vecka kanske jag också får dusch och toalett ganska nära rummet i stället för den som är ganska långt bort.
 
Vi fick också ny städutrustning idag. Imorgon ska jag städa toaletter med de nya fantastiska cleaning wipes som man kan torka av med och sen kasta. Jag ska spraya med den nya super-effective-no-bacteria-sprayen på samtliga ytor och mina rum ska vara glänsande rena. Idag är en bra dag.
 
Jag har alltså åkt iväg för att sommarjobba i år igen. Städar rum på mornarna och är med och slutstädar köket på kvällarna. Det är vackert, men mina händer är sådär nedbrutna som bara händer som diskar mycker blir. Speciellt om man skrubbar köksbänkar med klorin utan att använda handskar. Ska bli bättre på det där imorgon. Närmsta affär ligger typ 6 kilometer bort och jag har ingen cykel. Men idag fick jag låna. Så nu ska jag äta lösgodis och nutellamacka. Viktig information.
 
Nä för att sammanfatta. Jag blir inte ofta så lycklig över saker som el, ljus och cleaning wipes. Men idag är jag det. Tjoho!

South Downs


Borta i horisonten kan man se North Downs. De döper sina kullar till downs för i detta land är ner upp, upp ner, höger vänster och vänster höger. Det är därför de kör på fel sida av vägen.
 

Yoshi

Oron för att glömma är det enda som egentligen skrämmer mig. Jag har flyttat till och från platser förut. I början räknar jag med att ingen minns, så det är ok. I slutet vill jag minnas allt så jag går extra långsamt till skolan och jag tar extra långa promenader. Jag lyssnar på ett fåtal låtar och försöker pränta in sinnesbilder, lukter och ljus i låtarna så att jag kan använda dem för att minnas. Jag tar inte många foton, det gjorde jag i början. Nu vill jag bara gå runt, utan kamera och utan tunga väskor.
 
Det känns ändå ok att åka hem. Jag ser fram emot vad jag har att göra där :)


Alldeles från början, när jag precis spenderat en förmögenhet på att vinna min Yoshi. Sen har han stått på böckerna där på hyllan nästan hela resten av tiden och nu är han nerpackad. Hittade den här bilden idag och mindes liksom inte att jag tagit den.
 

Att sakna filmjölk

Det känns som om det bara var ett par veckor sedan jag satt där på bussen med alla väskor i ena handen och mitt utskrivna mail i den andra. Det hade hunnit bli mörkt, jag hade hoppat av på fel hållplats och till slut hittat bussen som skulle ta mig till mitt nya hem. Allting var annorlunda, allting var nytt och allting var väldigt förvirrande för en som knappt sovit alls på en vecka. Jag satt med pappret med instruktioner om vilken hållplats jag skulle av på och jag tittade ner och upp och ner och upp för att intensivt stirra på både pappret och skylten i bussen samtidigt.
 
Jag hade varit så nervös över så mycket annat med resan att jag tänkte att den lätta biten skulle vara att komma dit och börja. Men där på bussen tror jag att jag fattade vad det var som hände och hur illa förberedd jag var på att kliva in i en annan människas hem och försöka göra ett gott intryck.
 
Alla som gick av bussen tackade busschauffören. Vissa av dem sa till och med "cheers". Så en del av mig blev lycklig. En större del blev panikslagen. Inte bara behövde jag fokusera på att få av alla väskor utan jag skulle också säga tack som om jag visste att man skulle göra så. Det visade sig bli enkelt. Jag tog lång tid på mig att få av väskorna och eftersom chaffisen väntade snällt kändes det alldeles naturligt att säga tack.
 
Sen stod jag där på gatan med bilar som körde på alldeles fel sida och allting såg ut precis som i alla filmer. Husen var smala och höga precis som de skulle vara. Jag ville sätta mig där på gatan och ta en paus, stanna tiden. Men det gick ju inte så jag letade upp huset med nummer 35 och andades alldeles för lite när jag tryckte på dörrklockan.
 
Det gick nog bra. Jag fick upp alla väskor för alla smala trappor. Jag fick äta, duscha och vara trevlig och innan jag visste ordet av så trivdes jag. Jag kom överens med min host-family och jag fick mitt väldigt engelska rum att bo i. Ibland sitter jag i köket och vet att det här är precis vad jag har drömt om i väldigt många år. Jag får umgås med en brittiska människor och jag får prata engelska hur mycket jag vill.

Jag drömde en dröm i början av min tid här. I drömmen hade de tvingat mig att åka tillbaka till Sverige. Jag stod i affären vid korsvägen och var mycket förvirrad. Mest för att jag var i Sverige men det fanns ändå ingen filmjölk. Medans jag var borta hade det slutat att finnas.

Nu är jag ganska ok med att åka hem. Jag vill tillbaka någon gång. Jag har inte ens sett hälften av allt jag vill se. Men jag vill tillbaka ett tag och bo i Sverige med mina människor och min filmjölk.

Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ.

Jag hade ungefär 7 000 flikar uppe med olika jobb. Jag har bestämt mig för att söka ett om dagen. Jag skulle spara flikarna innan jag stängde av datorn för kvällen, men det hann krascha först. Det kraschar bara när det är riktigt viktiga flikar. Internet bråkar bara när jag verkligen vill skypea.

Jag har hursomhelst hunnit söka snart 20 jobb. Jag skriver förbannat tjusiga och proffsiga ansökningar för att visa att jag är en förbannat tjusig och proffsig person. Men jag hör samtidigt den där lilla hopplösheten viska i örat: även om de ser min ansökan så kan de ju inte ringa, för jag bor inte i Sverige. Så det kommer sluta med att jag går och väntar och så svarar de aldrig ens, för sånt kan man inte förvänta sig som arbetssökande.
 
Jag tycker att det borde vara lite mer jämlikt mellan arbetsgivare och arbetssökande. De behöver något jag kan erbjuda och jag behöver något de kan erbjuda. Deras pengar mot mina skillz och mitt svett. Mina skillz och mitt svett mot deras pengar.

Men så är det ju inte.

Så: Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ. Jag har sparat den trots vackra skor och läxor jag verkligen inte ville göra. Det fanns massor av saker jag skulle kunnat sälja min själ för, men jag sparade den minsann. Nu är stunden kommen, och jag skulle vilja informera alla evenuella krafter i universum att min själ numera är up for grabs. Bara hjälp mig få ett bra jobb och en acceptabel lägenhet acceptabelt nära Göteborgs centrum. Se, jag skulle kunna be om superlägenheten i haga, men jag nöjer mig med en vanlig lägenhet. Jag skulle kunna be om hjälp med att komma in på fotoskolan, men nej, det kan jag ordna själv så småningom. Bara ge mig det vettiga jobbet. Det är priset för min själ. Deal?

Det

Idag har jag sänt ord till mängder av människor om hur bra, ansvarsfull och kompetent jag är och om hur gärna de vill ge mig ett jobb. Liksom som ett tack. "Tack, Rebecca, för att du är en allmänt bra person. Här får du ett perfekt jobb." För sånt händer ju.
 
Ne men seriöst. Har just sänt iväg den viktigaste ansökan på länge. Den till det roliga jobbet som har med foto att göra. Den som jag hoppas att jobb-gudarna drar ur högen av miljoner ansökningar välsignar med det som gör att jag får jobbet. Vad det är... vet ingen människa.
 
Och så tänkte jag plocka ur minneskortet ur kameran och lägga upp en av bilderna jag tagit under dagen, men det finns en hemskt bra anledning till att det inte går. Jag köpte mig äntligen en analog film, så nu finns det snart minst 36 analoga bevis på att jag varit här. Annars hade det ju inte hänt på riktigt.

Brighton Marina & The Waterstreet

Jag är för trött för att göra läxa men inte för trött för att leka i lightroom. Kan knappt fokusera på skärmen längre fastän klockan inte är supermycket.
 
Jag har kommit till en punkt där jag så smått börjat förbereda mig på att åka hem. Jag saknar mitt götet och mitt folk. Jag kommer att vara ledsen när jag måste åka härifrån men jag längtar hem just nu. Hem till filmjölken och colaferraribilarna.
Förresten så är Brighton Marina inmurad ganska väl. Om zombieapocalypsen kommer så står marinan på min lista av lämpliga boställen.
 



Kontakta mig på:
TheParadox@live.se

RSS 2.0