| Everyday Stuff | Photography | Fairytale Magazine | Screamsign |

Första skoldagen?

Jo det är så att jag har flyttat till Norrköping. Innan jag försått vad som hänt så hade jag tackat ja till en utbildning, skaffat student(rum)lägenhet och fixat med allt. Jag kom hem från jobbet för bara ett par dagar sen och nu är allt packat, kört  till Norrköping och sen uppackat igen. Som en nysning spreds sig sakerna över rummet och det kommer nog behövas en dags fix till för att få det att se lite planerat ut. Om två timmar börjar första skoldagen med upprop och information, och naturligtvis håller jag på att dö a nervositet. Även om jag hunnit göra den här grejen med första skoldagen ett antal gånger nu.
 
Eftersom en ny plats betyder en ny start så har jag gjort upp en plan. Jag ska bli en pluggis och ett hälsofreak. En pluggis för att det fanimej behövs ibland. Och ett hälsofreak för att få i mig massa nyttiga saker. Man måste vara extra noga med sådant om man vill ge bort lite av sitt blod ibland. Det känns dock som lagom mål att ha.

Vad sägs om att jag lägger upp en bild på mitt rum så snabbt jag fixat nog att veta vart minneskorten är någonstans? (:




Och så känslan av att ha glömt hälften

Det är så mycket surr och snurr i mitt huvud just nu. För ett tag sen sökte jag utbildningar men min plan var egentligen att jobba så jag sökte mest för sökandets skull. Jag slängde med utbildningar med intressanta namn från hela Sverige utan att egentligen läsa på mer om dem.
 
Nu, för snart en vecka sedan var jag ledig. Jag fick reda på att jag var antagen till en utbildning ungefär samtidigt som jag fick reda på att min morfar var riktigt sjuk. Jag läste på lite om utbildningen som verkade läskigt intressant. Jag fick reda på hur det var med morfar. Jag var ledig, och promenerade alltså lugnt runt i solen samtidigt som allt kändes väldigt overkligt. Det ena passade inte ihop med det andra och alltså svävade jag runt i mitten utan att veta vad jag skulle tro på.
 
Nu vet jag att morfar mår bättre så jag har kikat mer på den där utbildningen. Och ju mer jag kikar desto bättre verkar det. Förutom, såklart, att den inte ligger i Göteborg. Universum vill att jag ska spendera de kommande 3-5 åren i jävla Norrköping. Så då måste jag ju söka boende där, ta reda på vad som finns, vart jag kan köpa och sen framkalla filmrullar, hur långt det är och hur mycket det kostar att besöka alla människor jag vill besöka. Eftersom det är en medieutbildning så behöver jag en bättre dator, så jag spenderar massvis med tid på att ta reda på vilken som är bäst och snyggast.

Detta samtidigt som jag jobbar typ 13 timmar om dagen. Och så har jag glömt av att göra saker som släpar efter mig. Surr och snurr. Använder kaoset för att distrahera mig själv. Från kaoset?

Egentligen har jag bestämt mig för att flytta iväg och utbilda mig. För att om utbildningen verkar bra så får resten komma efter. Men eftersom jag växt upp på göteborgsluft kommer det bli lite svårare att andas där borta i norr.

The amazing toilet cleaning wipes.

Visst har jag levt länge utan saker som lösgodis men just nu står även el och toalett på listan över sällsynt lyxiga saker. Har just fått mitt nya rum på Fårö som jag fick skrubba rent mellan dagens arbetspass. Jag hann till och med åka och handla. Så nu sitter jag här med lösgodis, filmjölk, nutella, bröd, el, internet och lampa. Mitt rum har fyra väggar och en riktig dörr som man kan stänga så att det blir varmt om natten. Visst är det fantastiskt? Nästa vecka kanske jag också får dusch och toalett ganska nära rummet i stället för den som är ganska långt bort.
 
Vi fick också ny städutrustning idag. Imorgon ska jag städa toaletter med de nya fantastiska cleaning wipes som man kan torka av med och sen kasta. Jag ska spraya med den nya super-effective-no-bacteria-sprayen på samtliga ytor och mina rum ska vara glänsande rena. Idag är en bra dag.
 
Jag har alltså åkt iväg för att sommarjobba i år igen. Städar rum på mornarna och är med och slutstädar köket på kvällarna. Det är vackert, men mina händer är sådär nedbrutna som bara händer som diskar mycker blir. Speciellt om man skrubbar köksbänkar med klorin utan att använda handskar. Ska bli bättre på det där imorgon. Närmsta affär ligger typ 6 kilometer bort och jag har ingen cykel. Men idag fick jag låna. Så nu ska jag äta lösgodis och nutellamacka. Viktig information.
 
Nä för att sammanfatta. Jag blir inte ofta så lycklig över saker som el, ljus och cleaning wipes. Men idag är jag det. Tjoho!

South Downs


Borta i horisonten kan man se North Downs. De döper sina kullar till downs för i detta land är ner upp, upp ner, höger vänster och vänster höger. Det är därför de kör på fel sida av vägen.
 

Yoshi

Oron för att glömma är det enda som egentligen skrämmer mig. Jag har flyttat till och från platser förut. I början räknar jag med att ingen minns, så det är ok. I slutet vill jag minnas allt så jag går extra långsamt till skolan och jag tar extra långa promenader. Jag lyssnar på ett fåtal låtar och försöker pränta in sinnesbilder, lukter och ljus i låtarna så att jag kan använda dem för att minnas. Jag tar inte många foton, det gjorde jag i början. Nu vill jag bara gå runt, utan kamera och utan tunga väskor.
 
Det känns ändå ok att åka hem. Jag ser fram emot vad jag har att göra där :)


Alldeles från början, när jag precis spenderat en förmögenhet på att vinna min Yoshi. Sen har han stått på böckerna där på hyllan nästan hela resten av tiden och nu är han nerpackad. Hittade den här bilden idag och mindes liksom inte att jag tagit den.
 

Att sakna filmjölk

Det känns som om det bara var ett par veckor sedan jag satt där på bussen med alla väskor i ena handen och mitt utskrivna mail i den andra. Det hade hunnit bli mörkt, jag hade hoppat av på fel hållplats och till slut hittat bussen som skulle ta mig till mitt nya hem. Allting var annorlunda, allting var nytt och allting var väldigt förvirrande för en som knappt sovit alls på en vecka. Jag satt med pappret med instruktioner om vilken hållplats jag skulle av på och jag tittade ner och upp och ner och upp för att intensivt stirra på både pappret och skylten i bussen samtidigt.
 
Jag hade varit så nervös över så mycket annat med resan att jag tänkte att den lätta biten skulle vara att komma dit och börja. Men där på bussen tror jag att jag fattade vad det var som hände och hur illa förberedd jag var på att kliva in i en annan människas hem och försöka göra ett gott intryck.
 
Alla som gick av bussen tackade busschauffören. Vissa av dem sa till och med "cheers". Så en del av mig blev lycklig. En större del blev panikslagen. Inte bara behövde jag fokusera på att få av alla väskor utan jag skulle också säga tack som om jag visste att man skulle göra så. Det visade sig bli enkelt. Jag tog lång tid på mig att få av väskorna och eftersom chaffisen väntade snällt kändes det alldeles naturligt att säga tack.
 
Sen stod jag där på gatan med bilar som körde på alldeles fel sida och allting såg ut precis som i alla filmer. Husen var smala och höga precis som de skulle vara. Jag ville sätta mig där på gatan och ta en paus, stanna tiden. Men det gick ju inte så jag letade upp huset med nummer 35 och andades alldeles för lite när jag tryckte på dörrklockan.
 
Det gick nog bra. Jag fick upp alla väskor för alla smala trappor. Jag fick äta, duscha och vara trevlig och innan jag visste ordet av så trivdes jag. Jag kom överens med min host-family och jag fick mitt väldigt engelska rum att bo i. Ibland sitter jag i köket och vet att det här är precis vad jag har drömt om i väldigt många år. Jag får umgås med en brittiska människor och jag får prata engelska hur mycket jag vill.

Jag drömde en dröm i början av min tid här. I drömmen hade de tvingat mig att åka tillbaka till Sverige. Jag stod i affären vid korsvägen och var mycket förvirrad. Mest för att jag var i Sverige men det fanns ändå ingen filmjölk. Medans jag var borta hade det slutat att finnas.

Nu är jag ganska ok med att åka hem. Jag vill tillbaka någon gång. Jag har inte ens sett hälften av allt jag vill se. Men jag vill tillbaka ett tag och bo i Sverige med mina människor och min filmjölk.

Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ.

Jag hade ungefär 7 000 flikar uppe med olika jobb. Jag har bestämt mig för att söka ett om dagen. Jag skulle spara flikarna innan jag stängde av datorn för kvällen, men det hann krascha först. Det kraschar bara när det är riktigt viktiga flikar. Internet bråkar bara när jag verkligen vill skypea.

Jag har hursomhelst hunnit söka snart 20 jobb. Jag skriver förbannat tjusiga och proffsiga ansökningar för att visa att jag är en förbannat tjusig och proffsig person. Men jag hör samtidigt den där lilla hopplösheten viska i örat: även om de ser min ansökan så kan de ju inte ringa, för jag bor inte i Sverige. Så det kommer sluta med att jag går och väntar och så svarar de aldrig ens, för sånt kan man inte förvänta sig som arbetssökande.
 
Jag tycker att det borde vara lite mer jämlikt mellan arbetsgivare och arbetssökande. De behöver något jag kan erbjuda och jag behöver något de kan erbjuda. Deras pengar mot mina skillz och mitt svett. Mina skillz och mitt svett mot deras pengar.

Men så är det ju inte.

Så: Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ. Jag har sparat den trots vackra skor och läxor jag verkligen inte ville göra. Det fanns massor av saker jag skulle kunnat sälja min själ för, men jag sparade den minsann. Nu är stunden kommen, och jag skulle vilja informera alla evenuella krafter i universum att min själ numera är up for grabs. Bara hjälp mig få ett bra jobb och en acceptabel lägenhet acceptabelt nära Göteborgs centrum. Se, jag skulle kunna be om superlägenheten i haga, men jag nöjer mig med en vanlig lägenhet. Jag skulle kunna be om hjälp med att komma in på fotoskolan, men nej, det kan jag ordna själv så småningom. Bara ge mig det vettiga jobbet. Det är priset för min själ. Deal?

Det

Idag har jag sänt ord till mängder av människor om hur bra, ansvarsfull och kompetent jag är och om hur gärna de vill ge mig ett jobb. Liksom som ett tack. "Tack, Rebecca, för att du är en allmänt bra person. Här får du ett perfekt jobb." För sånt händer ju.
 
Ne men seriöst. Har just sänt iväg den viktigaste ansökan på länge. Den till det roliga jobbet som har med foto att göra. Den som jag hoppas att jobb-gudarna drar ur högen av miljoner ansökningar välsignar med det som gör att jag får jobbet. Vad det är... vet ingen människa.
 
Och så tänkte jag plocka ur minneskortet ur kameran och lägga upp en av bilderna jag tagit under dagen, men det finns en hemskt bra anledning till att det inte går. Jag köpte mig äntligen en analog film, så nu finns det snart minst 36 analoga bevis på att jag varit här. Annars hade det ju inte hänt på riktigt.

Brighton Marina & The Waterstreet

Jag är för trött för att göra läxa men inte för trött för att leka i lightroom. Kan knappt fokusera på skärmen längre fastän klockan inte är supermycket.
 
Jag har kommit till en punkt där jag så smått börjat förbereda mig på att åka hem. Jag saknar mitt götet och mitt folk. Jag kommer att vara ledsen när jag måste åka härifrån men jag längtar hem just nu. Hem till filmjölken och colaferraribilarna.
Förresten så är Brighton Marina inmurad ganska väl. Om zombieapocalypsen kommer så står marinan på min lista av lämpliga boställen.
 

The Pot of Petunias

Jag har spenderat mitt påsklov mest med att utforska platser, och såklart läsa massa böcker. Alltså har jag äntligen fått reda på vad grejen var med petuniorna i den första delen av Liftarens guide till galaxen. Och alltså är mitt liv numera nästan komplett. Nästan, för det finns minst en och en halv bok kvar att läsa.
 
Jag behövde berätta.
 
Förutom det tänkte jag lägga upp några av vårens obligatoriska vårbilder. Valde de här två för att jag tänkte på min mor när jag tog dem. Hon gillar tulpaner, och rosa. Speciellt rosa. :)
 
Kunde inte motså att förstora just den biten av tulpan ♫
 
 
 

Houseboats

En lång bro med glasväggar går över leran där vattnet borde finnas. Man går från ett litet centrum där bussen stannar, förbi bostadsområden och fram till andra sidan där havet finns. I leran står hundratals båtar. Små och stora. nya, dyra och gamla trasiga. Jag antar att vattnet någon gång återvänder och lyfter dem allihop.
 
Vid en länga hus finns en liten gångväg i betong. upphöjd från marken, omringad av buskar och växter. Går man längs den finns det hus på ena sidan och husbåtar på den andra.

Stora gamla båtar och skepp står djupt i leran. Folk har byggt grindar och gångar som tar en ut till båtarna. Båtarna har byggts om så att folk kan bo där inne. Vanliga hus blir sällan så utsmyckade. Varje båt har ett namn och en egen stil.
Bredvid gången finns uppbyggda badkar och trälådor att plantera och odla i. Vid en båt fanns ett hönshus och en växt-trappa som kycklingarna kunde hoppa runt på. Man ser liksom hur kreativa folk har varit för att bygga upp alldeles vanliga saker på ganska ovanliga vis. Vid en båt fanns en liten katt-bro till en kattlucka bredvid den stora ingången. Vid en båt fanns ett öppet piano med små metallbitar knutna i snören. på snörena fanns snäckor som fångade vinden och strängarna spelade ett skräckfilmsliknande ljud.
Vid en båt spelas pampig musik och en man står  på däck och snurrar runt runt med armarna sträckta rakt ut.
Det är som att gå igenom en Hayao Miyasaki film. Det är en enda stor detaljrik röra blandad med konst och vardag.

Shoreham

 
 

Vilsna båtar

 

Näringslära?

Min skola bryr sig om mig och vad jag äter. Därför har vi fått sitta igenom tre föreläsningar om närngslära av samma föreläsare. Den första lärde oss att choklad och kaffe är ondska. Hon berättade att människor inte är menade att vi människor inte är menade att vara mätta jämt. Det är bra att svälta sig ibland. Det är naturligt och nyttigt. Det var så vi levde från början, du vet den där tiden när allas våra livslängder var många år kortare. Hon gjorde duktigt reklam för 5-2 dieten som en enkel lösning på alla problem, utan att berätta alla de miljoner små deljer som man behöver ha koll på innan man funderar på att ge sig in i den.
 
Under föreläsning nummer två fick vi lära oss om hur vi kunde applicera de fem kinesiska elementen på våra matvanor. Jag tror helt och fullt på att de fem elementen kan appliceras på mat. Jag tror att man bör plocka ut de delar man tycker att man kan ha nytta av, och använda dem där de kan behövas. Jag tror helt och fullt på att vi kan påverkas av färger runt omkring oss. Men när någon säger till mig att jag ska äta mat efter färg och inte vilka näringsämnen som är i den, då börjar jag undra. När någon säger till mig att sjukdomar kan botas med färger, då börjar jag fråga. Och när någon säger till mig att jag har astma för att jag lurats av västerländsk medicin, för att jag inte ansträngt mig nog med att äta mat och bära kläder av en viss färg, då blir jag arg. När någon ignorerar argument byggda på fakta för att de inte har några sanna svar, då ger jag upp.
 
Den tredje föreläsningen gick jag inte på. Men tydligen är tomater också ondska. Trots att de listats som en av 10 nyttigaste frukter och grönsaker. Inga argument gavs. Inga frågor besvarades.
 
Med detta vill jag bara påpeka att ingen typ av mat är bra. De kommer alla ha ihjäl dig. Om du äter ett ton. Vatten kan du också dö av om du dricker för mycket.Vilken typ av mat som helst kan vara den nyttigaste för dig om det är det näringsämnet du behöver just då.
 
Jag tror inte att någon mår bra av att sitta igenom någon av de där föreläsningarna. Men jag tror på ett allmänt intresse för mat och näringsämnen. Jag tror på att läsa böcker och på att googla. Jag tror på att lyssna på flera åsikter innan man bestämmer sig för bestämt.
 
Jag hörde att de just ändrat rekommendationerna för hur mycket frukt och grönsaker vi bör äta varje dag för att få i oss nog med C-vitamin. Saker ändras. Rekomendationer ändras. Folk har fel och ingen expert är expert på dig. Du kan inte bota en förkylning med en lila tröja om du inte verkligen verkligen tror.

Fortfarande hungrig

Sista bilderna är klara. Och med det lägger jag min framtid i andra människors händer. Det får bli som det blir.
 
 



Kontakta mig på:
TheParadox@live.se

RSS 2.0