Ibland så vill man verkligen inte bli arg. Då släpper man motvilligt in den. Ilskan. Det blir som att hålla självbehärskningen i en trött svag hand där ilskan sliter i andra änden. Det blir ingen röd ilska, den brinner inte. Det blir till mörkt grönt gift som tar sig in i själen, förorenar, föruttnar och skrapar hål. Ut kommer det där man försöker stänga inne och rena. Det tar sig ut genom de trasiga hålen och genom läpparna. Det formar sig till orden man inte vill säga och smiter förbi.Man hör ljudet av krasande, likt små skelett som krossas. Ett obehagligt ljud. Samtidigt hör man en liten liten varningsklocka som ber en att hålla mun.