Snubbla

Min första responstext är skriven, inlämnad och pratad om. Jag fick nog av den här texten och bara lämnade in den trots att jag varken var färdig eller nöjd. Det kändes sådär läskigt. Nu tänker jag göra det än läskigare och lägga upp den här. Den handlar om hur man lär sig att flyga.


En flugas tysta surrande förde trögt koncentrationen till andra sidan rummet. Jag letade med blicken efter flugan, för att bekräfta att ljudet inte kom från mitt eget huvud. Något framför mig krävde åter uppmärkssamheten.

 

"Elin...", sade en röst med falskt medlidande. "Du har strålande framtidsutsikter, fantastiska betyg. Om du bara ville visa lite mer engagemang." Om du bara ville göra precis som jag vill så skulle ditt liv bli precis så som jag vill att det ska bli. Nej tack.


"Tack så hemskt mycket!" sade jag leende. "Du har gett mig mycket att tänka på. Jag ska göra mitt bästa." Jag log en sista gång åt läraren innan jag lämnade rummet, vare sig hon hade pratat färdigt eller inte. Jag hade hört allt det där förut.


Elin, du kan väl prova att tala med dina klasskamrater. Det kan väl inte skada? Nej, det visste väl jag också. Den dagen någon av dem hade något intressant att säga, kanske jag skulle svara. Och så var det lektionerna. En uppenbart uttråkad högstadielärare spydde ur sig den ena uppgiften efter den andra från sitt lager. Men jag visste ju redan allt det där. Det enda läraren gjorde var att få mig att tänka det igen. För det behövdes väl ingen klass, ingen lärare. Mycket förstod jag, mycket inte. Varför människor känner behovet av att gruppera sig i små kvava lokaler för att tänka tillsammans, hörde till det senare.

 

 

Läs mer...


Kommentarer

This is where you comment:

Your name:
Remember me?

Your E-mail: (For my eyes only)

Your blog (or webpage):

Your comment:

Trackback
RSS 2.0