Jackan som egentligen inte ser ut som en typisk michelingubbe. Till att börja med är den inte vit. Men nu är vi där igen, oavsett hur den ser ut. Jag, jackan, min överpackade vingliga klump jag kallar väska och så den opraktiska kameraväskan med det livsfarliga utstickande stativet. Men denna gången visste jag vad jag gav mig in på. Jag tog mig in på pressbyrån och fintade alla glassboxar i glas på vägen fram till kassan. Och så ut igen, utan några bestående skador. Bara ett par sura blickar. Men om jag säger ursäkta, de TITTAR på väskorna och sen flyttar sig lite lite, får jag anta att de är ok med att jag går framåt. Det är inte svårt att räkna ut vad som händer sen.

Idag spelade jag efter spelets regler och köpte kaffe och macka på pressbyrån. För att det var snabbast. Nästa gång SKA jag göra ett seriöst FÖRSÖK till mer ekonomiska alternativ. Jag svär på mina skor. Ja, de skorna.

Idag vaknade jag jättetidigt, och så packade jag resten, och så kastade jag mig ut för att möta den kaotiska världen av 'resa'. Varje gång glömmer man något. Jag har i alla fall mjölk med mig. Ja, mjölk. Mobilen har jag inte kollat efter men ett mjölkpaket finns.

Nu kom jag på det. Vilken katastrof. Vilket misslyckande. Vad pinsamt. Vad jobbigt. Och så allt och lite till som är liknande. Jag glömde det viktigaste av allt. På grund av mig, och min slarvighet kommer mina växter att dö av uttorkning. Växterna jag köpte första gången jag flyttade hemifrån. Inte ok. Fast det är klart, de bor ju hos mig så de kanske är vana vid väldigt lite vatten. Vi får se. Jag lägger deras små liv i ödets händer och ber till alla sorters växtandar om skydd åt dem.