Äppelträd som är på väg utför kanten. Fast det är nog inte samma träd som förra gången. Det trädet hittade jag inte. Det kanske redan trillat? Eller så trillar de aldrig. De kanske bara flyttar runt sig?

Ja, jag vill syssla med media och reklam. Detta är något som får folk att ge mig konstiga blickar. Nästan äcklade. Nästan. Jag tror att det är ordet "reklam" som får folk att reagera.

Och jo, ibland får jag lite panik över mitt beslut att ge mig in i media-branschen. Jag vill bli fotograf och jag ska bli fotograf först och främst, men layout och mediekommunikation har stulit en liten bit av mitt hjärta. Jag vill vara med och skapa media-produkter. Men när jag ser på de produkter som skapas idag, reklam, affischer, bokomslag, bilder i tidningar etc, så blir jag väldigt mörkrädd.

 

Deras jobb är att manipulera dig utan att du märker det, och om du sitter och tänker att du minsann inte påverkas av all reklam runt omkring dig betyder det kanske att de har lyckats. Alla påverkas av det. För "det" är inte bara i bilderna på spårvagnen eller i reklampausen på TV. Det är i affärerna, på produkterna, i filmer och i människorna runt omkring dig. Det är i bilden av vad som är normalt.

 

Jag fascineras av att använda foto, bild, form och text för att få fram ett budskap. Jag fascineras av hur människor påverkas av vad de ser. Jag vill kunna skapa ett fotografi eller en bild och välja hur folk ska se och reagera. Jag vill veta vad som får folk att vilja välja en produkt över en annan. Jag vill kunna manipulera. Men jag vill göra det på ett smart och roligt sätt. Jag vill inte göra det på någons bekostnad och jag vill inte bidra till sjuka ideal eller en felaktig bild av världen.

 

Jag skulle kanske trivas bäst med att hålla mig undan allt som har med det här att göra, och bara skapa den typen av produkter som inte ska påverka på det viset. Men om alla som ser problemen undviker platsen där de skapas, hur ska det då bli ändring på något? 

 

Jag kommer att göra fel, men jag ska försöka göra mindre fel för varje gång. Jag ska försöka vara medveten. Vi får se vart jag hamnar.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här, men man bör undvika att blogga när man egentligen är jättetrött. Jag tänker dock tipsa om en dokumentär eller vad man ska kalla det som jag tycker att alla bör se. Detta är en trailer men det går att hitta hela filmerna runtom på youtube.

Från besöket i Malmö.

 

Jag vill äta hennes ögon. Nästan, för riktigt så knäpp är jag inte. Men hon och ögonen är ju så vackra.

 

Den 28:e oktober fyller två av mina människor år, så det är alltid en bra dag. Det är Marie och min syster, som ju aldrig fastnar på bild riktigt.

 

Håller just på att packa mina saker i Stockholm. Kameran har legat tryggt nerpackad hela tiden. Ibland är det också ok. Har tittat fotoutställningar istället. Och köpt lite för många saker i fotografiska-shopen. De ska pryda min vägg och väggen ska vara den lyckligaste av mina väggar.

Jag promenerade runt med Kage och tittade på alla ljusinstallationer i Alingsås.

Imorgon ska jag sätta mig på ett omänskligt tidigt tåg till Stockholm. Alltså borde jag packa färdigt. Alltså redigerar jag bilder. Som vanligt.

 

Det här är parken i Malmö som är Maries park.

Idag har jag gått på en magisk fotopromenad i Malmö. Sagoskogen som är en stad. Där blev Marie nästan uppäten. Då blir det fina bilder.

Jag fann ett minneskort med en bilder jag nästan glömt.

Nu är det dags igen. Trots att jag vet vad jag ska göra till våren och trots att jag redan kommit in och allt är i sin ordning så sitter jag här och ska välja högskolekurser. För att det är bra att ha en plan B. För att det känns som om jag måste. För att allt låter så himla roligt.

Jag sitter och scrollar ner sida efter sida av distanskurser, och jag vet att de kurserna som egentligen skulle passa perfekt inte finns som distans. De finns inte ens i Göteborg. Digital bildbehandling, nästa nivå, verkar finnas i umeå. Allt verkar finnas där uppe på u-eå platserna. Men vem flyttar upp till umea för att läsa en kurs i digital bildbehandling? Varför är mitt öde att aldrig få läsa något annat än nybörjarkuser? Varför måste man ha läst historia för att läsa allmän musiklära eller gehör 1?

Hur är algebra abstrakt? Hur är den någonsin inte det?

Varför finns en fotokurs om den analoga processen i Göteborg när jag vill vill flytta till england?

Ja, att söka kurser väcker många frågor. Det är dessutom svårt att ge sig in på allt det där med högskoleplugg fungerar. Man måste vara en expert. Inte ens på att plugga, utan på att söka och organisera kurser, innan man kan bli expert på något annat. Har de en kurs om det? Och förresten går det inte då heller, för fortsättningskursen skulle finnas i umeå, och man skulle vara tvungen att läsa mer historia först.

Jag har haft den här bloggen väldigt länge. Sen långt innan systemkameran. Det är nästan läskigt att kolla på de första bilderna jag la upp. Jag tyckte att de var bra då. Jag tyckte att de var vackra. Och visst, jag gillar dem för att de hjälper mig minnas, men oj va de inte är bra längre.

 

Sen tittar jag på mina senaste bilder och tänker "oj, vad jag har utvecklats". Det var fyra år sen, snart fem, som jag var i början av bloggen och i början av att fota. Om fyra år till, eller kanske fem, så kommer jag kanske sitta där och tänka likadant om bilderna jag lägger upp nu. Tanken skrämmer mig. Och jag ser fram emot det.

 

Men jag tror att jag måste sluta ta foto på så jävla stort allvar som jag gör nu. Jag måste våga gilla de bilder som inte är bäst, de som bara har någon detalj som fascinerar mig. Annars kommer jag fota mindre och mindre, och annars kommer jag sitta där om fem år och undra varför inget har förändrats.

Inte fotofixering som i resten av bloggen, utan fotfixering. Fot. Fötter. Fot.

Eftersom jag numera kan gå nästan helt normalt och nästan lika mycket som vanligt folk tänkte jag en gång för alla bli av med fotfixeringen. Det är ju naturligt att tänka väldigt mycket på något man måste akta hela tiden, men nu får det vara nog. Så jag tänker skriva om händelsen som orsakade det hela, en sista gång. Det får bli som en slags exorcism.

Den 20:e augusti skulle vara månadens turdag för alla vågar. Det lovade tidningen Hänt Bild, som är en mycket tillförlitlig källa. Det var dagen innan fullmånen. Det var dagen jag köpte lyckostenar. Det var dagen jag spenderade i Visby med Maja och Sanna. Det var min enda helt lediga dag på flera veckor.

 

Vi spenderade dagen med att utforska Visby. Vi kollade runt i affärer. Vi åt pizza. Vi vandrade längs de vackra men förrädiska gatorna.

 

Vid en av gatorna fanns en trottoar, med tillhörande trottoarkant. Jag gick bakom Sanna och Maja Vi var på väg någonstans. Jag gick på trottoaren. Alldeles nära kanten. Plötsligt var jag för nära. Jag var på kanten. Jag var över kanten.

Jag såg det som vore det i slow motion. Jag såg hur skon och foten i den vände sig åt alldeles fel håll på vägen ner mot gatan. Jag minns hur jag såg halva mitt liv passera framför mina ögon innan det till slut hände. Jag slog i gatan med sidan av foten och resten av mig följde efter så att hela jag trillade på foten. Det fanns ingen återvändo. Benet som en gång var mitt lilltåben, metatarsal 5, hade spruckit.

Sedan låg jag där på gatan, i smärta och förnedring, och det fanns ingen annan reaktion. Det fanns inget annat att göra än att skratta ett hejdlöst skratt från botten av helvetet.

Ibland kan man verkligen inte somna. Då hjälper det ibland att i detalj planera sitt framtida mörkrum.

 

Jag har ritat hur det skulle se ut ifall jag fick bygga det som jag ville (men tills jag är på den platsen i mitt liv får jag acceptera att ha mörkrummet i badrummet eller tvättstugan). Jag har skrivit en lista på saker jag behöver för att framkalla film, en till för saker att tillägga för att framkalla bilder och en tredje med saker jag önskar ha i framtiden. Sedan har jag som en galning googlat och letat länkar till alltihop.

 

Ibland går jag runt och får lite panik över att det är så svårt att hålla på med analogt foto. Eller snarare dyrt. Men svårt att få tag på utrustningen. Så det lugnar mig att veta allting fortfarande går att få tag på. Om jag skulle nöja mig med att bara framkalla filmer och sedan scanna in dem (tills vidare såklart), så behöver det inte ens bli läskigt dyrt.

För just nu trivs jag bäst med att gå runt med den analoga kameran. Det är bättre för prestationsångesten att inte kunna se bilderna på ett tag.

Så nu kanske det går att somna. Eller?