Jag har aldrig riktigt fått klart för mig varför det är enklast att skriva blogginlägg när man är som mest stressad och när man har som minst tid, när jag nästan aldrig känner för att blogga när jag har all tid i världen.

 

Är det så här jag hanterar stress och press? Är det helt enkelt då jag har tillräckligt mycket snurrande i huvudet för att känna ett behov av att skriva bort litegrann? Försöker jag fly undan mitt ansvar? Eller är det min självdestruktivitet som får mig att slösa bort dyrbar tid? Jag vet inte. Men det känns ganska lagom nu när jag tar min frukostpaus (har varit vaken sen sist det var eftermiddag när det nu var men det är ändå frukost). Lagom att skriva på oviktiga saker så att man inte slutar skriva. För då kanske man inte kommer igång med att skriva på läxan sen igen?

 

Hur som helst, för att nu återgå till det viktiga. Den fantastiska mackan. Jag får nästan impulsen att bryta mot alla regler och skriva: Den FANTASTISKA mackan!!! Så som de gör i mail ibland. Sådana där jobbiga mail. Aldrig tidigare har jag kunnat se mig in i en situation som kräver det. Inte ens nu, egentligen. 

 

Nej, men seriöst. Det var en helt vanlig brödbit av ett särskilt gott bröd. inhandlat idag (som i igår för dem med normal dygnsrytm). På den fanns vanligt smör. Men eftersom jag har sovit äckligt lite det senaste (jävla plugg) så smakade mackan allt annat än vanligt. Den var jättegod. Sådär så att en tår nästan lade sig i ögonvrån. Och det kändes helt enkelt så skönt att veta att när du har så jävligt mycket att göra så att du knappt har tid att sova, och när du måste plugga hela natten på grund av dåliga livsval, så kan du i alla fall äta de godaste mackorna i ditt liv.

Jag ska nu gå och smaka på mitt uppvärmda kaffe och se om också det kan smaka acceptabelt. Vi ses i framtiden, om jag överlever.