Jag hade ungefär 7 000 flikar uppe med olika jobb. Jag har bestämt mig för att söka ett om dagen. Jag skulle spara flikarna innan jag stängde av datorn för kvällen, men det hann krascha först. Det kraschar bara när det är riktigt viktiga flikar. Internet bråkar bara när jag verkligen vill skypea.

Jag har hursomhelst hunnit söka snart 20 jobb. Jag skriver förbannat tjusiga och proffsiga ansökningar för att visa att jag är en förbannat tjusig och proffsig person. Men jag hör samtidigt den där lilla hopplösheten viska i örat: även om de ser min ansökan så kan de ju inte ringa, för jag bor inte i Sverige. Så det kommer sluta med att jag går och väntar och så svarar de aldrig ens, för sånt kan man inte förvänta sig som arbetssökande.

 

Jag tycker att det borde vara lite mer jämlikt mellan arbetsgivare och arbetssökande. De behöver något jag kan erbjuda och jag behöver något de kan erbjuda. Deras pengar mot mina skillz och mitt svett. Mina skillz och mitt svett mot deras pengar.

Men så är det ju inte.

Så: Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ. Jag har sparat den trots vackra skor och läxor jag verkligen inte ville göra. Det fanns massor av saker jag skulle kunnat sälja min själ för, men jag sparade den minsann. Nu är stunden kommen, och jag skulle vilja informera alla evenuella krafter i universum att min själ numera är up for grabs. Bara hjälp mig få ett bra jobb och en acceptabel lägenhet acceptabelt nära Göteborgs centrum. Se, jag skulle kunna be om superlägenheten i haga, men jag nöjer mig med en vanlig lägenhet. Jag skulle kunna be om hjälp med att komma in på fotoskolan, men nej, det kan jag ordna själv så småningom. Bara ge mig det vettiga jobbet. Det är priset för min själ. Deal?