Olyckor och Yrkesskador

Sitter hemma hos syster i Stockholmia. Här i hennes lägenhet finns en liten fluffig pippi, Ikki, men också en väldigt trevlig macdator. När jag sitter här och skriver vill jag skylla all min skrivkramp på mitt egna omysiga tangentbord, för här bara flyger tankarna ner i tangenterna. Fort går det, när man inte måste stoppa flera gånger varje mening för att fylla i de bokstäverna som inte hängde med. Lite beror på att datorn min är gammal och låter som dödsrosslingar, och lite beror på kaksmulor. Jag har ingen aning om hur de har hamnat där.

Den här veckan har varit lagom traumatisk. Jag har för allt i världen försökt ställa in skallen på uppsatsskrivar-mode. Men för mycket annat har snurrat. Sedan var jag med om en trafikolycka. För så får det tydligen kallas trots att det bara var jag och cykeln inblandade :P Egentligen så var det en väldigt mild olycka, om man tänker på vad som skulle kunna ha hänt. Jag rullade ner för en backe på väg från skolan. Jag kikade så att det inte var någon annan på gatan, och brydde mig inte riktigt om att bromsa eftersom det var så härligt att flyga fram. Sen visade det sig förstås att det var en stor grop i vägen. Det märkte jag. Ena sekunden flög jag, andra gled jag på grusig mark tillsammans med cykeln. När jag stannar är det första jag gör att kolla runt, vem såg!?, och först när jag lugnat mig med att jag i alla fall inte hade någon publik så börjar jag dra cykeln ur vägen för eventuella bilar. 

När jag föll och bröt foten för nåt år sen så var jag övertygad om att det skulle gå över; jag ringde mor min och frågade vilka åtgärder jag skulle behöva vidta för att kunna arbeta nästa dag. Den här gången försökte jag vara bättre på att känna efter om jag skadat mig. När en snubbe gick förbi så sa jag helt övertygat att nej, jag är lite shockad, men jag har inte skadat mig. Oj så fel jag hade, haha :P Jag hade en äcklig grusfylld grop i benet.
 
Väl inne på akuten så gjorde det fortfarande inte så ont. Däremot var det obehagligt när de bedövade och "tandborstade" såret rent. Jag gjorde mitt bästa för att inte fundera på hur det såg ut (att ha en livlig fantasi är inte alltid positivt), och läkaren säger glatt saker som "den här gången skätte jag inte så mycket blod på mig själv"!

Sedan släppte bedövningen och alla blåmärken dök upp. Men eftersom jag inte hade hjälm så hade det ju kunnat vara ganska mycket värre. Fick inte ens skrapsår på händerna. En relativt mild olycka :)

Kommentarer

This is where you comment:

Your name:
Remember me?

Your E-mail: (For my eyes only)

Your blog (or webpage):

Your comment:

Trackback
RSS 2.0