Stockholm

 
Att fota i Stockholm känns som att fota allt som tusentals andra redan har fotat. Alla vackra utsikter, alla gator. Svårt att hitta något som känns intressant och som känns som mitt. Utmaning?

Som krokusar!

Hittade den här. Den kommer från boken jag skrev i för två år sedan. Fastän det inte snöar så är det samma känsla nu.

 
Jag tänker på krokusarna utanför dörren, känner solen genom gardinen. Så jag reser mig och plockar fram mina jeans och mina rutiga tygsneakers. Det får vara hur kallt det vill. När krokusarna tittar fram, då är det vår, jag bara vet det. Det är därför jag älskar krokusar.
 
Men när jag öppnar dörren och tar mitt första steg ut i världen märker jag det. Foten står i snö. Ett lager som är flera centimeter tjockt. Jag suckar och ser på rabatten till höger om dörren. Krokusarnas gröna stjälkar och blad sticker fram från under snön. Så jag blundar, andas djupt i den kyliga luften. Efter en stund märker jag att solen värmer på mitt ansikte, trots att det är kallt.
 
Jag vänder om och byter till kängorna. Det gör inget längre.
 
 
 

Projekt

Efter lite för många superstressiga veckor så fuskar jag till mig en lugn stund genom att skita i att laga mat och äta frukostmat istället. Just nu vill jag bara ta ledigt en vecka så att jag kan hinna umgås med vänner, städa mitt rum, öva på att göra filmer i premiere och spendera lite kvalitétstid med min vägg. Idag tittade vi igenom gruppens musikvideor från filmboxen i skolan och jag blev väldigt inspirerad att gå ut och fota.
 
Imorgon ska jag jobba, men det känns ok för att det i alla fall inte blir någon hemläxa eller något man fortsätter fundera på supermycket när man kommer hem på kvällen.
 
På lördag har jag en fotografering i studion i Linköping, och har sett fram emot den i typ en vecka nu. Tror jag behöver tänka på ett lite annat vis och grotta in mig i ett projekt som inte känns som skolarbete.
 
Jag har också sökt massa roliga kurser, och visst det verkar lite onödigt kanske när jag just klagat på att jag har för mycket att göra, men vill hålla möjligheten öppen. Och jag bestämde mig för att utmana mig själv och se om jag kunde komma in på en utbildning i bildbehandling, så jag lade ner väldigt mycket tid på att redigera och skriva på min ansökan. Sen går jag in för att ladda in den och inser att de också vill ha ett läkarintyg på normalt färgseende, så det slutade ändå med att jag inte skickade den. Onödigt kanske. Eller bra övning. Vet inte.
 
Bilden jag valde att redigera, fast inte versionen jag tänkte skicka (:
 

Helgfrukost

Efter ett par kaotiska veckor med mycket plugg, olyckor, sjukdomar och kaos så kändes det väldigt bra att få en alldeles vanlig lördag nu. Igår natt så städade jag nästan hela rummet så jag vaknade upp till en bättre atmosfär än vad som funnits på länge här inne. Jag klev upp innan väckarklockan ringde och gjorde iordning bananpannkakor med hallon och kvarg (som fortfarande är läskigt men som jag äntligen vågat testa). 

Jag borde införa en helgfrukost-regel i mitt liv. För det är en sån där som skulle finnas med i min definition av lycka.

Visst säger jag detta ofta, men jag borde också bli bättre på att blogga. Man ska inte ta allting så satans seriöst.

Jag har också skaffat en ny telefon! Iphone 6 för att vara specifik. Det fanns ett riktigt bra erbjudande på mitt abonnemang så jag lät det hända. Så nu tänker jag lägga upp random bilder jag tagit, starting with the bananpannkakor (ja, en matbild :p) och lyckan över att vakna till solsken representerad genom en bild på min matta. 






"Punks are, by one reckoning, the asian monks of our society. At their best, they have renounced the bougeois world in order to instruct the rest of us in the deceptions of desire and the illusory nature of the material world".

Från: A new approach to subculture theory. En av texterna till en litteraturuppgift förra veckan. I had to share ^^* 

Olyckor och Yrkesskador

Sitter hemma hos syster i Stockholmia. Här i hennes lägenhet finns en liten fluffig pippi, Ikki, men också en väldigt trevlig macdator. När jag sitter här och skriver vill jag skylla all min skrivkramp på mitt egna omysiga tangentbord, för här bara flyger tankarna ner i tangenterna. Fort går det, när man inte måste stoppa flera gånger varje mening för att fylla i de bokstäverna som inte hängde med. Lite beror på att datorn min är gammal och låter som dödsrosslingar, och lite beror på kaksmulor. Jag har ingen aning om hur de har hamnat där.

Den här veckan har varit lagom traumatisk. Jag har för allt i världen försökt ställa in skallen på uppsatsskrivar-mode. Men för mycket annat har snurrat. Sedan var jag med om en trafikolycka. För så får det tydligen kallas trots att det bara var jag och cykeln inblandade :P Egentligen så var det en väldigt mild olycka, om man tänker på vad som skulle kunna ha hänt. Jag rullade ner för en backe på väg från skolan. Jag kikade så att det inte var någon annan på gatan, och brydde mig inte riktigt om att bromsa eftersom det var så härligt att flyga fram. Sen visade det sig förstås att det var en stor grop i vägen. Det märkte jag. Ena sekunden flög jag, andra gled jag på grusig mark tillsammans med cykeln. När jag stannar är det första jag gör att kolla runt, vem såg!?, och först när jag lugnat mig med att jag i alla fall inte hade någon publik så börjar jag dra cykeln ur vägen för eventuella bilar. 

När jag föll och bröt foten för nåt år sen så var jag övertygad om att det skulle gå över; jag ringde mor min och frågade vilka åtgärder jag skulle behöva vidta för att kunna arbeta nästa dag. Den här gången försökte jag vara bättre på att känna efter om jag skadat mig. När en snubbe gick förbi så sa jag helt övertygat att nej, jag är lite shockad, men jag har inte skadat mig. Oj så fel jag hade, haha :P Jag hade en äcklig grusfylld grop i benet.
 
Väl inne på akuten så gjorde det fortfarande inte så ont. Däremot var det obehagligt när de bedövade och "tandborstade" såret rent. Jag gjorde mitt bästa för att inte fundera på hur det såg ut (att ha en livlig fantasi är inte alltid positivt), och läkaren säger glatt saker som "den här gången skätte jag inte så mycket blod på mig själv"!

Sedan släppte bedövningen och alla blåmärken dök upp. Men eftersom jag inte hade hjälm så hade det ju kunnat vara ganska mycket värre. Fick inte ens skrapsår på händerna. En relativt mild olycka :)

Händer

Försöker varva ner nog för att sova, men det känns som om jag glömt något, och alltså går det inte så bra. Jag har levt igenom en märklig vecka med många nya händelser och kanske är det de som spökar. Jag lät mina dagar bli sådär fullbokade som jag egentligen trivs med att de är. Egentligen. Men de resulterade i en något instabil helg. Jag tror egentligen att det är vintern som gör mig trött och att jag vant mig av vid att ha mycket för mig. Men det är ok, för nästa vecka ska bli bättre, mer lagom.

Ett tecken på att det är kaos i mitt huvud är väl när jag städar mitt rum väldigt ordentligt och det tre dagar senare ser ut som en nysning av disk och kläder. Där befinner jag mig nu, mitt i nysningen. Tänker att disken får min uppmärksamhet men att kläderna överlever i tvättpåsen ett tag till innan de flyttar till garderoben.

Det har hur som helst hänt bra saker i kaoset. Jag har spelat in två avsnitt av radio men två klassisar. Det sänds i skolradions webbspelare, torsdagar klockan 19.00, och läggs sedan upp som en poddversion på soundcloud. Vi må vara nya på hela radio-grejen, men det är en början. Det känns väldigt coolt att vara igång.
 
Jag har också varit med om det där som aldrig tycks hända. Alltså jag sökte ett jobb på platsbanken. Jag fick komma på intervju. Jag fick möta arbetsgivaren och imorgon ska jag få provjobba. Inget är ännu säkert, men det gör inget. Jag ska ta vara på provjobbandet och se till att lära mig av upplevelsen, och om jag inte får jobbet så ska jag vara lycklig över att i alla fall ha kommit så här långt. Men tills det händer ska jag vara positiv och tänka att jag kommer att få det! Det är ett jobb som receptionist och kundtjänstmedarbetare, och det verkar väldigt roligt :)

Så kanske är nervositeten anledningen att jag inte kan sova. Ska hursomhelst ge det ett till försök.
 
Ännu en bild stulen från min egen instagram. Längtar till våren och hoppas att den tar med sig fotopeppen.

Kasta all pasta på väggen

Stulen från min egen Instagram.


"Kasta all pasta på väggen och se vad som fastnar." Detta är tipset jag fick av min sjuka syster när vi pratade om det där med jobbsökande. Tänker att jag ska acceptera att mitt sanna kall är att bli en Lifecoach. Ska starta ett företag och erbjuda visdom om livet. Ska säga pasta-grejen i början av varje möte och avsluta med dominobrickorna och äggen i korgarna. Bild efter bild ska jag beskriva tills folk är övertygade om något, eller förvirrade nog att tro att allt blir bra. Det är så man gör.
 
Nej. Men jag söker i alla fall sommar- och extrajobb. Så att jag kanske får råd till en ny dator lagom tills den här rosslar sitt sista andetag. Fläkten är väldigt trasig, tangentbordet utsatt för några smulor för många, och resten bara glappar eller är segt. Sånt där som händer med en dator efter typ 7 människo-år.
 
Vill också hitta på massa nya saker. Ska skriva och fixa i skoltidningen, börja sända studentradio, fota människor och så klart plugga också. Men känner ändå att jag vill jobba också. Skaffa lite erfarenhet och bli bättre på saker som man blir bättre på när man jobbar. Det är viktigt med tydliga mål här i livet.
 
Vill också förbereda inför en sommar av många äventyr, och med det menar jag upptäcksfärder, promenader vid strömmen, bussresor till det som kallas havet här i norr och intensiva bokläsningssessions i skogen (om det finns någon alls här). För jag har ju aldrig varit i Norrköping på sommaren. Vill jobba massa också, så att jag har dagar fulla med massa människomöten och kvällar med fruktansvärt harmoniska picknickar.
 
Sen i slutet vill jag hälsa på Brighton, som saknar mig hemskt mycket. Eller så vill jag bo där jämt.

Har helt enkelt tröttnat på vintern nu. Uppskattar inte riktigt snön längre. Den här vintern har inte varit så bra som de brukar vara.

Och trots att jag inser att många av mina inlägg blir lite virriga så vill jag nog bli bättre på att blogga, eller i alla fall skriva. Eller inte bättre, men oftare. Annars går det ju inte att reda ut tankarna.

En riktigt nära bild på en lampskärm

 
Det känns som om min fotokärriär har nått ett lågvattenmärke. Tvingade mig själv att ta upp kameran och ta en bild. Men eftersom vinterns seghet har attackerat min själ så slutade det med en bild av min lampskärm. Mer spännande än så blev det inte idag.
 
Jag och Lucy, min kamera, har ju inte riktigt kommit över dagen vi inte kom in på fotohögskolan. Inte för att jag blev förkrossad, utan för att jag och Lucy inte riktigt litat på varandra sen dess. Bilderna till ansökan blev inte som jag tänkt mig, ens innan jag fick besked. Det har blivit för många, för långa fotopauser. Så nu får jag väl slå mig ner med kameran och tala ut. Vi får tvinga oss själva att gå ut och fota, tvinga oss att spendera mer tid i photoshop. Annars stannar utvecklingen upp. Annars tappar vi alla skills.
 
Så jag ska sätta upp bilden av lampskärmen på väggen och låta den påminna mig om att värre än sådär kan det i alla fall inte bli.

Nu ska jag spendera lite kvalitétstid med Lightroom och Josefins ansikte. Yosh!

Snön är också välkommen

Vaknar upp till strålande solsken. Vädergudarna verkar lika glada som jag att det här är min sista dag i minirummet. Plötsligt gör det ingenting att jag inte ännu packat för Göteborsresa. Det gör inte ens något att jag inte hinner gå den där soliga promenaden som jag längtat efter. För jag sitter invirad i ett fluffigt täcke, väntar på mitt kaffe, skriver packlista och kikar ut genom fönstret.
 
Efter jul så flyttar jag till ett nytt rum. Lite dyrare, lite större, mycket fräschare och med egen dusch! Jag tänker helt enkelt låtsas som om den här tiden aldrig hände. Visst har det vart trevligt att ha en balkong. Visst kommer utsikten bli lite tråkigare. MEN jag kommer nu att kunna rulla runt på golvet (som man ju gör) och bara andas den fräscha luften.

När jag flyttade hit så behövde jag liksom sanera mitt rum innan jag flyttade in. Det var som om den tidigare hyresgäst dammsugit lite på golvet och struntat i att torka bort all annan skit. Och så tänker jag avhålla mig från att klaga om resten.

Jag tänker spendera dagen med att packa, både för resa och för flytt. Sen ska jag sätta mig på bussen utan dator. Inget jobb ska bli gjort de kommande 10 dagarna. Det är bestämt. Istället ska jag bara promenera runt och kanske fota. Och sedan efter att flytten är avklarad så ska jag bli en harmonisk ostressad person. Jag ska göra alla skoluppgifter med ett leende. Nästan.

Harmoni

Slutspurt på uppsatsskrivande innebär alldeles för lite sömn, dåliga matvanor, stress och ett väldigt omysigt rum. Jag har alltså spenderat dagen med att sova, promenera, långsamt städa, spela gitarr, koka supersoppa,och allmänt stressa ner.
 
Jag sitter också och beundrar min nya fotobok. Den som jag egentligen inte planerat skaffa men som på något lustigt vis blev alldeles gratis. Någon har varit lite för givmild med jul-rabattkoderna?
 
 
Hursomhelst använder jag den för att begrunda min framtid. Försöker hitta den där perfekta planen som gör allting ok. Tänker att om jag tänker tillräckligt duktigt så kan jag lyckas med den perfekta kärriären. Och om jag har en tillräckligt utförlig plan så kanske jag slipper all framtidsoro.

Tröttpeppen

Om man ignorerar faktumet att jag lyckats vända på dygnet nästan helt (tror det är fullmånen som spökar), så har det här varit en bra dag. Jag har fått gjort mycket. Gått en långpromenad, kollat på film, stekt bananpannkakor, redigerat bilder, beställt julklappsdelar, lyckats få en gratis fotobok, sammanställt gratis fotobok, köpt bussbiljetten som ska ta mig hem till julfirandet och sist men inte minst! fixat färdigt en mycket proffsig hemsida.

Just som jag tryckt på "publicera" knappen för hemsidan så lämnade jag liksom datorn och insåg hur trött jag var. Gick runt och började flytta på saker sådär som man gör när de behöver sluta vara i vägen för att man ska sova. Pratade för mig själv och sa saker som "fy fasen vad bra. många saker klara, yes. fan disken står kvar än. men ändå, mycket bra jobbat."

Behövde dela med mig av den tröttpeppiga känslan innan jag äntligen går och lägger mig. Den och länken till hemsidan. Webbsidan. Hemsidan. Ja det känns bäst.

http://rebeccahavedahl.wix.com/photography


Jag hoppas att den blir vackrare i framtiden, att den får en fräsig bakgrundsbild, att jag kan koppla en egen domän och plocka bort wix-reklamen.
 
Ett steg i taget!


Gillar den här bilden. Inte för att den är ett konstnärligt mästerverk, utan för att jag ser sådär skeptisk ut som jag tror mig se ut ibland. Mitt ansikte trivs där.
 

Den nya anslagstavlan

Jo, nu bor jag alltså här. I Norrköping. Som jag tjatat om det i veckor. Det skulle bli en så stor förändring. Men nu sitter jag här och leker med min nya surfplatta istället för att göra läxan. Fastän det är en hel bok att läsa och fastän jag egentligen borde städa också. Det gamla vanliga alltså. Men jag ska snart gå och göra mat och sen sätta igång med läsningen. Snart.

Jag har också börjat planera mitt nya liv här. Jag tror inte att någon förvånas om jag säger att jag har bestämt mig för att inte välja mellan sakerna jag vill göra. Jag tänker helt enkelt göra allt. Jag ska vara med och skapa radio, tidning och någon slags TV-liknande video. Jag ska gå med i kören och fotoföreningen. Och så ska jag utbilda mig samtidigt. Den lilla lilla rösten bak i huvudet påminner mig om hur många timmar det är på ett dygn och hur många dagar på en vecka. Men jag tänker att jag löser eventuella problem senare. Det blir bra.

Den obligatoriska anslagstavlan som jag alltid har med mig. Inte så full av grejer riktigt än dock, men jag jobbar på det. Jag har också bestämt mig för att utnyttna selfie-funktionen på paddan till fullo och kompensera ordentligt för den tidigare selfielösheten i mitt liv. Nästan så har jag tänkt.

(Förresten så är de fantastiska teckningarna på bilden ritade av en fantastisk Josefin <3 )

Första skoldagen?

Jo det är så att jag har flyttat till Norrköping. Innan jag försått vad som hänt så hade jag tackat ja till en utbildning, skaffat student(rum)lägenhet och fixat med allt. Jag kom hem från jobbet för bara ett par dagar sen och nu är allt packat, kört  till Norrköping och sen uppackat igen. Som en nysning spreds sig sakerna över rummet och det kommer nog behövas en dags fix till för att få det att se lite planerat ut. Om två timmar börjar första skoldagen med upprop och information, och naturligtvis håller jag på att dö a nervositet. Även om jag hunnit göra den här grejen med första skoldagen ett antal gånger nu.
 
Eftersom en ny plats betyder en ny start så har jag gjort upp en plan. Jag ska bli en pluggis och ett hälsofreak. En pluggis för att det fanimej behövs ibland. Och ett hälsofreak för att få i mig massa nyttiga saker. Man måste vara extra noga med sådant om man vill ge bort lite av sitt blod ibland. Det känns dock som lagom mål att ha.

Vad sägs om att jag lägger upp en bild på mitt rum så snabbt jag fixat nog att veta vart minneskorten är någonstans? (:




Och så känslan av att ha glömt hälften

Det är så mycket surr och snurr i mitt huvud just nu. För ett tag sen sökte jag utbildningar men min plan var egentligen att jobba så jag sökte mest för sökandets skull. Jag slängde med utbildningar med intressanta namn från hela Sverige utan att egentligen läsa på mer om dem.
 
Nu, för snart en vecka sedan var jag ledig. Jag fick reda på att jag var antagen till en utbildning ungefär samtidigt som jag fick reda på att min morfar var riktigt sjuk. Jag läste på lite om utbildningen som verkade läskigt intressant. Jag fick reda på hur det var med morfar. Jag var ledig, och promenerade alltså lugnt runt i solen samtidigt som allt kändes väldigt overkligt. Det ena passade inte ihop med det andra och alltså svävade jag runt i mitten utan att veta vad jag skulle tro på.
 
Nu vet jag att morfar mår bättre så jag har kikat mer på den där utbildningen. Och ju mer jag kikar desto bättre verkar det. Förutom, såklart, att den inte ligger i Göteborg. Universum vill att jag ska spendera de kommande 3-5 åren i jävla Norrköping. Så då måste jag ju söka boende där, ta reda på vad som finns, vart jag kan köpa och sen framkalla filmrullar, hur långt det är och hur mycket det kostar att besöka alla människor jag vill besöka. Eftersom det är en medieutbildning så behöver jag en bättre dator, så jag spenderar massvis med tid på att ta reda på vilken som är bäst och snyggast.

Detta samtidigt som jag jobbar typ 13 timmar om dagen. Och så har jag glömt av att göra saker som släpar efter mig. Surr och snurr. Använder kaoset för att distrahera mig själv. Från kaoset?

Egentligen har jag bestämt mig för att flytta iväg och utbilda mig. För att om utbildningen verkar bra så får resten komma efter. Men eftersom jag växt upp på göteborgsluft kommer det bli lite svårare att andas där borta i norr.

The amazing toilet cleaning wipes.

Visst har jag levt länge utan saker som lösgodis men just nu står även el och toalett på listan över sällsynt lyxiga saker. Har just fått mitt nya rum på Fårö som jag fick skrubba rent mellan dagens arbetspass. Jag hann till och med åka och handla. Så nu sitter jag här med lösgodis, filmjölk, nutella, bröd, el, internet och lampa. Mitt rum har fyra väggar och en riktig dörr som man kan stänga så att det blir varmt om natten. Visst är det fantastiskt? Nästa vecka kanske jag också får dusch och toalett ganska nära rummet i stället för den som är ganska långt bort.
 
Vi fick också ny städutrustning idag. Imorgon ska jag städa toaletter med de nya fantastiska cleaning wipes som man kan torka av med och sen kasta. Jag ska spraya med den nya super-effective-no-bacteria-sprayen på samtliga ytor och mina rum ska vara glänsande rena. Idag är en bra dag.
 
Jag har alltså åkt iväg för att sommarjobba i år igen. Städar rum på mornarna och är med och slutstädar köket på kvällarna. Det är vackert, men mina händer är sådär nedbrutna som bara händer som diskar mycker blir. Speciellt om man skrubbar köksbänkar med klorin utan att använda handskar. Ska bli bättre på det där imorgon. Närmsta affär ligger typ 6 kilometer bort och jag har ingen cykel. Men idag fick jag låna. Så nu ska jag äta lösgodis och nutellamacka. Viktig information.
 
Nä för att sammanfatta. Jag blir inte ofta så lycklig över saker som el, ljus och cleaning wipes. Men idag är jag det. Tjoho!

South Downs


Borta i horisonten kan man se North Downs. De döper sina kullar till downs för i detta land är ner upp, upp ner, höger vänster och vänster höger. Det är därför de kör på fel sida av vägen.
 

Yoshi

Oron för att glömma är det enda som egentligen skrämmer mig. Jag har flyttat till och från platser förut. I början räknar jag med att ingen minns, så det är ok. I slutet vill jag minnas allt så jag går extra långsamt till skolan och jag tar extra långa promenader. Jag lyssnar på ett fåtal låtar och försöker pränta in sinnesbilder, lukter och ljus i låtarna så att jag kan använda dem för att minnas. Jag tar inte många foton, det gjorde jag i början. Nu vill jag bara gå runt, utan kamera och utan tunga väskor.
 
Det känns ändå ok att åka hem. Jag ser fram emot vad jag har att göra där :)


Alldeles från början, när jag precis spenderat en förmögenhet på att vinna min Yoshi. Sen har han stått på böckerna där på hyllan nästan hela resten av tiden och nu är han nerpackad. Hittade den här bilden idag och mindes liksom inte att jag tagit den.
 

Att sakna filmjölk

Det känns som om det bara var ett par veckor sedan jag satt där på bussen med alla väskor i ena handen och mitt utskrivna mail i den andra. Det hade hunnit bli mörkt, jag hade hoppat av på fel hållplats och till slut hittat bussen som skulle ta mig till mitt nya hem. Allting var annorlunda, allting var nytt och allting var väldigt förvirrande för en som knappt sovit alls på en vecka. Jag satt med pappret med instruktioner om vilken hållplats jag skulle av på och jag tittade ner och upp och ner och upp för att intensivt stirra på både pappret och skylten i bussen samtidigt.
 
Jag hade varit så nervös över så mycket annat med resan att jag tänkte att den lätta biten skulle vara att komma dit och börja. Men där på bussen tror jag att jag fattade vad det var som hände och hur illa förberedd jag var på att kliva in i en annan människas hem och försöka göra ett gott intryck.
 
Alla som gick av bussen tackade busschauffören. Vissa av dem sa till och med "cheers". Så en del av mig blev lycklig. En större del blev panikslagen. Inte bara behövde jag fokusera på att få av alla väskor utan jag skulle också säga tack som om jag visste att man skulle göra så. Det visade sig bli enkelt. Jag tog lång tid på mig att få av väskorna och eftersom chaffisen väntade snällt kändes det alldeles naturligt att säga tack.
 
Sen stod jag där på gatan med bilar som körde på alldeles fel sida och allting såg ut precis som i alla filmer. Husen var smala och höga precis som de skulle vara. Jag ville sätta mig där på gatan och ta en paus, stanna tiden. Men det gick ju inte så jag letade upp huset med nummer 35 och andades alldeles för lite när jag tryckte på dörrklockan.
 
Det gick nog bra. Jag fick upp alla väskor för alla smala trappor. Jag fick äta, duscha och vara trevlig och innan jag visste ordet av så trivdes jag. Jag kom överens med min host-family och jag fick mitt väldigt engelska rum att bo i. Ibland sitter jag i köket och vet att det här är precis vad jag har drömt om i väldigt många år. Jag får umgås med en brittiska människor och jag får prata engelska hur mycket jag vill.

Jag drömde en dröm i början av min tid här. I drömmen hade de tvingat mig att åka tillbaka till Sverige. Jag stod i affären vid korsvägen och var mycket förvirrad. Mest för att jag var i Sverige men det fanns ändå ingen filmjölk. Medans jag var borta hade det slutat att finnas.

Nu är jag ganska ok med att åka hem. Jag vill tillbaka någon gång. Jag har inte ens sett hälften av allt jag vill se. Men jag vill tillbaka ett tag och bo i Sverige med mina människor och min filmjölk.

Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ.

Jag hade ungefär 7 000 flikar uppe med olika jobb. Jag har bestämt mig för att söka ett om dagen. Jag skulle spara flikarna innan jag stängde av datorn för kvällen, men det hann krascha först. Det kraschar bara när det är riktigt viktiga flikar. Internet bråkar bara när jag verkligen vill skypea.

Jag har hursomhelst hunnit söka snart 20 jobb. Jag skriver förbannat tjusiga och proffsiga ansökningar för att visa att jag är en förbannat tjusig och proffsig person. Men jag hör samtidigt den där lilla hopplösheten viska i örat: även om de ser min ansökan så kan de ju inte ringa, för jag bor inte i Sverige. Så det kommer sluta med att jag går och väntar och så svarar de aldrig ens, för sånt kan man inte förvänta sig som arbetssökande.
 
Jag tycker att det borde vara lite mer jämlikt mellan arbetsgivare och arbetssökande. De behöver något jag kan erbjuda och jag behöver något de kan erbjuda. Deras pengar mot mina skillz och mitt svett. Mina skillz och mitt svett mot deras pengar.

Men så är det ju inte.

Så: Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ. Jag har sparat den trots vackra skor och läxor jag verkligen inte ville göra. Det fanns massor av saker jag skulle kunnat sälja min själ för, men jag sparade den minsann. Nu är stunden kommen, och jag skulle vilja informera alla evenuella krafter i universum att min själ numera är up for grabs. Bara hjälp mig få ett bra jobb och en acceptabel lägenhet acceptabelt nära Göteborgs centrum. Se, jag skulle kunna be om superlägenheten i haga, men jag nöjer mig med en vanlig lägenhet. Jag skulle kunna be om hjälp med att komma in på fotoskolan, men nej, det kan jag ordna själv så småningom. Bara ge mig det vettiga jobbet. Det är priset för min själ. Deal?

Det

Idag har jag sänt ord till mängder av människor om hur bra, ansvarsfull och kompetent jag är och om hur gärna de vill ge mig ett jobb. Liksom som ett tack. "Tack, Rebecca, för att du är en allmänt bra person. Här får du ett perfekt jobb." För sånt händer ju.
 
Ne men seriöst. Har just sänt iväg den viktigaste ansökan på länge. Den till det roliga jobbet som har med foto att göra. Den som jag hoppas att jobb-gudarna drar ur högen av miljoner ansökningar välsignar med det som gör att jag får jobbet. Vad det är... vet ingen människa.
 
Och så tänkte jag plocka ur minneskortet ur kameran och lägga upp en av bilderna jag tagit under dagen, men det finns en hemskt bra anledning till att det inte går. Jag köpte mig äntligen en analog film, så nu finns det snart minst 36 analoga bevis på att jag varit här. Annars hade det ju inte hänt på riktigt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0