Radion brusade, gav ifrån sig sin sista melodi från vår stad. Du bytte till skivan vi båda kunde utantill vid det laget. Hettan hängde tungt på biltaket och hotade att krossa oss, men vinden från det öppna fönstret kom till räddning. Den tog tag i mitt hår som blev allt rufsigare.

 

Jag satt med benen uppdragna mot instrumentbrädan med min bok i knäet. Jag försökte rita av landskapet vi åkte förbi. Träden som blev suddiga i farten, gräset som gulnade ju längre vi kom. Jag försökte rita av dig, hitta dig där i pappret bland all blyerts.

 

I baksätet stod min väska, och i bakluckan låg din. Vi skulle stanna vid den lilla affären innan vi kom fram till stugan. Vi skulle köpa mat och jordgubbar. Vi skulle bära in våra saker och sedan skynda oss till sjön, kanske ta en promenad innan mörkret föll. Sedan skulle vi lägga oss på det lilla köksgolvet och lyssna på tystnaden.

 

Jag minns att solen flimrade mellan trädtopparna när skogen blev tätare. Det var första lediga dagen av sommar, och vi var nästan framme vid stugan. Jag minns att jag försökte fånga strimmorna av ljus med händerna när de landade på dina ben. Jag minns att du log åt mig.

 

Det sista jag minns är det öronbedövande ljudet.

En flugas tysta surrande förde trögt koncentrationen till andra sidan rummet. Jag letade med blicken efter flugan, för att bekräfta att ljudet inte kom från mitt eget huvud. Något framför mig krävde åter uppmärkssamheten.

 

"Elin...", sade en röst med falskt medlidande. "Du har strålande framtidsutsikter, fantastiska betyg. Om du bara ville visa lite mer engagemang." Om du bara ville göra precis som jag vill så skulle ditt liv bli precis så som jag vill att det ska bli. Nej tack.

"Tack så hemskt mycket!" sade jag leende. "Du har gett mig mycket att tänka på. Jag ska göra mitt bästa." Jag log en sista gång åt läraren innan jag lämnade rummet, vare sig hon hade pratat färdigt eller inte. Jag hade hört allt det där förut.

Elin, du kan väl prova att tala med dina klasskamrater. Det kan väl inte skada? Nej, det visste väl jag också. Den dagen någon av dem hade något intressant att säga, kanske jag skulle svara. Och så var det lektionerna. En uppenbart uttråkad högstadielärare spydde ur sig den ena uppgiften efter den andra från sitt lager. Men jag visste ju redan allt det där. Det enda läraren gjorde var att få mig att tänka det igen. För det behövdes väl ingen klass, ingen lärare. Mycket förstod jag, mycket inte. Varför människor känner behovet av att gruppera sig i små kvava lokaler för att tänka tillsammans, hörde till det senare.

Jag lät skolbyggnadens dörr slå igen bakom mig som jag sökte motivation att återkomma nästa dag. Det var måndag. En hel vecka till innan nästa alltför korta paus.

Jag bestämde mig för att ta omvägen hem idag, genom vad de kallade parken. Alltså en liten gångslinga i asfalt med små gräsplättar och övervuxna sandlådor. Jag suckade trött när jag fick syn på de illa skötta blomsterrabatterna.

 

Jag gick förbi en pojke vid kanten av vägen och stannade förvånat. Pojken var blodig i ansiktet och hans näsa var i alldeles fel vinkel. Han stod och stirrade rakt fram med ögonbrynen ihoppressade.

 

"Ursäkta?", fick jag trevande fram. Pojken svarade inte, utan höll bara upp ett finger framför sig som för att be mig att inte störa. Visst, jag kunde vänta. jag hade all tid i världen. Pojken fortsatte att stirra framåt en stund innan han började falla framstupa. Min första tanke var att pojken var på väg att svimma från blodbrist. Jag kastade mig framåt för att ta emot honom. Med det var för sent. Pojken hade trillat framåt. Med ansiktet före, rakt ner i assfalten. Jag böjde mig ner och vände försiktigt på honom.

 

"Är du OK?" Det var en dum fråga, det var klart att han inte var OK, hela hans ansikte såg ut att vara sönder och han andades tungt med ögonen stängda. Jag hann precis fundera på att ringa ambulansen innan pojken slog upp ögonen. Han sträckte upp handen, som om han ville röra vid sin näsa, men hejdade sig. Hans ansikte förvreds av smärta och besvikelse.

 

"Attans! Det går ju inte!" sade pojken surt och började långsamt resa på sig. Jag stirrade på honom. Han var inte klok. Jag övervägde att släppa pojken, resa på mig och bara gå iväg, men något hejdade mig. Jag ville veta vad det var som försegick. Så jag väntade tålmodigt på att pojken skulle märka min närvaro. Han tog god tid på sig. Han reste sig, slog med händerna på byxorna för att få bort vägdammet från dem, men ryckte till när handen träffade hans vänstra knä. Jag gissade på att det skadats under fallet, eller innan för den delen. Han vände sig mot mig och log med sitt trasiga ansikte.

 

"Tackar ödmjukast, ni har varit hemskt hjälpsam." Och så vände han på klacken och började gå bort från mig.

 

"Hallå!?", utropade jag, och jag hörde desperationen i min egen röst. Pojken stannade och vände sig. Han lade huvudet lätt på sne, men sade ingenting.

 

"Skulle du vilja vara så vänlig och tala om för mig vad som händer? Varför är du blodig? Varför trillade du just rakt i marken? Och varför beter du dig som om ingenting hänt!?" Orden bara rasade ur mig.

 

"Jag försöker lära mig att flyga.", sade pojken med en axelryckning, som om det förklarade allt. Jag försökte avgöra huruvida han var seriös, men gav snart upp. Jag reste mig och började gå mot utgången av parken.

 

"Skulle ni kanske också vilja försöka?", undrade pojken. Jag såg tillbaka på honom, utan att svara. Ville jag det? Pojken log lekfullt och bugade sig lätt.

 

"Vi ses nästa vecka i så fall. Samma tid, samma kanal.", så reste han sig ur sin bugning och gick iväg med lätt ojämna steg.

 

-

 

Jag kunde inte riktigt förklara varför jag en måndag senare satt på en bänk i parken och väntade på den märkliga pojken igen. Kanske för att han hade gett mig något att fundera på, något att distrahera mig från skolan i en vecka till.

 

Till slut såg jag honom komma gående i kanten av parken Jag gick för att möta honom och skyndade mig att prata innan pojken hann säga någt.

 

"Jag vet en äng, inte så långt härifrån, kanske skulle vi kunna gå dit istället?" Hon hade ingen aning om hur pojken hade tänkt lära sig flyga, men om han tänkte fortsätta med det, verkade det säkrare att göra det på lite mjukare underlag än asfalt. Pojken såg på henne och bet sig i läppen.

 

"Ja, kör för det då. Det är nog bäst för en nybörjare som du." Så vände han på klacken och började gå mot ängen. Tydligen visste han redan var den låg. Jag var nöjd i alla fall. Nu skulle pojken kanske inte få lika många sår denna gången. Han hade redan plåster över ansiktet, och bandage på knät som stack fram under de avklippta jeansen.

 

När de kommit till kanten av ängen började pojken förklara.

 

"Så, det är egentligen en mycket enkel process." Efter vad jag hade sett betvivlade jag det, men sa inte emot. Han fortsatte.

 

"Det gäller bara att öva på att trilla, utan att träffa marken. Intala dig själv att du inte ska träffa marken, var gång du trillar. Så kommer det till slut hamna i det undermedvetna. Då ska du sluta tänka på det. Så när du sedan inte trillar med flit, när du snubblar på en trädgren till exempel, då kan du lura gravitationen genom att inte träffa marken. Alldeles utan att tänka på det." Pojken mun drogs upp till ett galet flin. "Lätt som en plätt, eller hur? Det går bra att börja öva på gräs, som här. Men sen är det bäst att byta till asfalt. Det går mycket snabbare att lära sig om man verkligen inte vill träffa marken."

 

Vad som skrämde mig var inte uppgiften jag åtagit mig, eller pojken som uppenbarligen inte var vid sina sinnens fulla bruk, utan att det hela egentligen lät vettigt. Det var ju klart att det var så man gjorde för att lära sig flyga. Att jag aldrig tänkt på det.

 

Det var dags att börja. Pojken hade redan hunnit trilla framåt i gräset flera gånger medan jag mentalt förberedde mig på att göra samma sak. Jag ställde mig stadigt, och tittade rakt fram, och försökte koncentrera mig på molnen. Nu när jag faller framåt, ska jag inte träffa marken. Jag blundade och lät mig falla framstupa.

 

Under ett ögonblick förstod kroppen att den inte hade något fotfäste, och jag fick den där känslan i magen som man får när man faller, eller åker bergochdalbana. Men ögonblicket var över och mitt ansikte slog i något hårt. Det gjorde inte direkt ont, tack vare gräset, men det var ändå obehagligt. Jag försökte resa mig som jag kippade efter andan jag tappat någotstans på vägen ner.

 

"Wow, jag trodde inte du hade det i dig.", sa pojken som stod en bit bort. "Om du vill kan du försöka mer, annars kan vi ses igen nästa vecka. Det där är ändå bra jobbat för första gången."

Detta är en blogg där jag lägger upp längre texter för att de inte ska ta upp för mycket plats på "startsidan". För att komma tillbaka till min vanliga blogg är det bara att klicka på headern.