Vi ska skriva en text varje vecka.

Texten behöver inte vara bra, vi får lov att experimentera, alla är snälla och förstående. Faktum kvarstår att vi ska skriva en text varje vecka.

Ibland brinner skaparlusten i en. Inspirationen flödar. Att få möjlighet att skriva och få respons, så att allt dessutom blir bra, är fantastiskt. Det är fantastiskt att vi ska skriva en text varje vecka.

Ibland finns det inget nytt i min skalle och jag tvingas skapa med det som finns. Jag använder personliga erfarenheter, minnen, och annat som står mig nära. Men där finns inte mycket nog, när det inte blandas med inspiration. Texterna blir korta, svåra att bearbeta. Det är förbannat uttröttande att vi ska skriva en text varje vecka..

Det krävs av oss att vi utvecklas. Vi står inför det valet. Utvecklas eller förgås. Ett val som dinosaurierna en gång ställdes inför för mycket länge sedan. En stor del av dem avled. Vare sig de hade valt det eller inte. Ett par av dem utvecklades och kan idag ses i våra krokodiler, fåglar och hönor. Faktiskt så är just hönors skelettuppbyggnad väldigt lik teranosaurus rexs. Om man någonsin behöver snitta en T-rex, kan man bara se på hur de snittar hönor. Lätt som en plätt.

Dö eller bli en höna. Allt på grund av att vi ska skriva en text varje vecka.

Frida, med det naturligt lockiga håret vi alla gladeligen mördar småbarn för.

Polly Preizel, som egentligen har spikrakt hår och som typ aldrig lockat det förut. Så jag lockade det, och tog en bild mitt i den dåligt belysta korridoren nyss och redigerade den i det högst underskattade redigeringsprogrammet pixlr ^^*

You have seen the faces of some of my future model victims. MOAHAHAHA!

En flugas tysta surrande förde trögt koncentrationen till andra sidan rummet. Jag letade med blicken efter flugan, för att bekräfta att ljudet inte kom från mitt eget huvud. Något framför mig krävde åter uppmärkssamheten.

"Elin...", sade en röst med falskt medlidande. "Du har strålande framtidsutsikter, fantastiska betyg. Om du bara ville visa lite mer engagemang." Om du bara ville göra precis som jag vill så skulle ditt liv bli precis så som jag vill att det ska bli. Nej tack.

"Tack så hemskt mycket!" sade jag leende. "Du har gett mig mycket att tänka på. Jag ska göra mitt bästa." Jag log en sista gång åt läraren innan jag lämnade rummet, vare sig hon hade pratat färdigt eller inte. Jag hade hört allt det där förut.

Elin, du kan väl prova att tala med dina klasskamrater. Det kan väl inte skada? Nej, det visste väl jag också. Den dagen någon av dem hade något intressant att säga, kanske jag skulle svara. Och så var det lektionerna. En uppenbart uttråkad högstadielärare spydde ur sig den ena uppgiften efter den andra från sitt lager. Men jag visste ju redan allt det där. Det enda läraren gjorde var att få mig att tänka det igen. För det behövdes väl ingen klass, ingen lärare. Mycket förstod jag, mycket inte. Varför människor känner behovet av att gruppera sig i små kvava lokaler för att tänka tillsammans, hörde till det senare.

Läs mer...

Ibland så vill man verkligen inte bli arg. Då släpper man motvilligt in den. Ilskan. Det blir som att hålla självbehärskningen i en trött svag hand där ilskan sliter i andra änden. Det blir ingen röd ilska, den brinner inte. Det blir till mörkt grönt gift som tar sig in i själen, förorenar, föruttnar och skrapar hål. Ut kommer det där man försöker stänga inne och rena. Det tar sig ut genom de trasiga hålen och genom läpparna. Det formar sig till orden man inte vill säga och smiter förbi.Man hör ljudet av krasande, likt små skelett som krossas. Ett obehagligt ljud. Samtidigt hör man en liten liten varningsklocka som ber en att hålla mun.

Jag satt vid fönstret i kanten av korridoren med avsikten att skriva på min läxa. Men så såg jag äppleträdet utanför, och så var det kört. Plötsligt var jag på andra sidan den lilla biten skog där promenadslingan finns, med insekter i håret och lera på kameran. Jag befann mig på en väg som jag trodde skulle leda tillbaka till skolan.