Bullbaksgänget Emma (projektledare), Mig (överste smörsmältare) och Frida (knådare) visade upp sina häftiga bullbaksskillz. Delikata indeed ^^* Recept finns på Baktanken.

Jag snubblade över ett gäng trädgårdslampor från IKEA, en av mina favoritaffärer :P De finns i olika gulliga designer och drivs av solkraft (kanske att vänta med till nästa sommar då?). Det finns även ett par som har snurrande propellrar så att de även kan samla energi från vind. De små blommorna nedan är något som jag skulle kunna tänka mig att ha i min trädgård ^^* Eller kanske den med fåglar. Så söt! :3                         

Hemma hos Frida finns en mycket trött Koji (ovan) och en mycket fluffig Felix (nedan).

 

Jag vill faktiskt egentligen prova att åka longboard. Jag har någon slags dröm där jag är magiskt bra på det och kan börja åka bräda istället för att cykla. Jag skulle vara lite coolare än de andra barnen.

 

Så jag behöver bli bäst på att åka longboard, och på att baka fantastiska tårtor. Då är jag en komplett människa.

 

När jag för en stund sen äntligen var färdig med att packa, fixa och städa insåg jag att det inte var någon idé att gå och lägga sig. Imorgon ska jag åka och hälsa på Frida i en vecka. Jag har på tok för mycket kläder med mig. Jag är expert på att packa för mycket. Hur som helst, brukar det vara ganska lugnt att vara uppe till tidigt på morgonen, men det finns en magisk gräns där min kropp bestört utbrister "Nej, vänta nu! Ska jag inte få någon sömn alls? Idiot! Sov!". Gäsp. Gäsp. Gäsp. Gissa vem som kommer att sova på tåget?

 

Så nu håller jag på att organisera min musik litegrann. Det näst viktigaste efter tandborste när man ska ut och resa. Iron and Wine, Bon Iver och Rusted Root ska få flytta in i min stackars mp3 som inte uppdateras särskilt ofta. En ny fräsh spelningslista behövdes.

 

För övrigt har jag varit på ön. Jag har badat i alla fall fötterna i havet, jag har sovit i solen på en klippa, hälsat på morföräldrarna mina och jag har åkt båt ^^* Jag fick äntligen en skaplig bild på en av öns näckrosor. Tredje gången gilt, som man brukar säga. Det gick bättre med ett teleobjektiv så att jag slapp oroa mig för att trilla i vattnet. Förutom det användes Lucifer inte särskilt mycket. Nu ska han få hänga med till Kalmar och fota lite. Men teleobjektivet lämnar jag hemma. Jag kommer att ångra det. Det gör jag alltid. Jag tar aldrig med det ändå.

 

 

---

Skrivarklassen sitter i matsalen, där vårt bord brukade stå. Jeanette reser sig och säger att hon ska gå. Kram. Hejdå. Men det sjunker inte in. Jeanette reser sig ibland och säger hejdå. Hon ska bara med bussen, som alltid.

Sen reser sig Nenne. Kram. Hejdå. Och ett tack så genuint som bara Nenne kan säga det. Jag kan inte ens svara. Någonstans vet jag ju vad jag ville säga till honom. Men jag är tyst. Chock. Aha, det här är sista gången vi ses, i alla fall på ett långt tag. Det kommer inte att finnas några fler lektioner i vårt skrivarklassrum att gå på.

Resten av dagen fortsätter. Förvirring. Det stämmer inte att packa ur mitt rum. Jag bor ju där. I rummet som kändes mer som mitt hem än något annat någonsin gjort.

Frida, Ida-Sofia, Marie, Jonathan, Polly och Hassel hjälper mig. Säger jag hur tacksam jag är över deras hjälp? Eller stannar det i mitt huvud? Jag vet inte.

Plötsligt står Matthias framför mig i färd med att säga hejdå till de andra. Mitt rum är tomt. Snart ska vi sätta oss i bilen och åka iväg. Men Matthias ska stå kvar. Jag försöker samla ihop tankarna och säga det som är viktigt. Kram. Hejdå. Vi kommer att ses igen.

 

Det är ok. Skrivarklassen kommer att ses igen. Vi kommer att åka iväg på resor. Vi kommer att prata om böcker och varandras texter. Vi är ju vår skrivarklass. Så. Djupt andetag. Samla dig Rebecca.

Det är dags att säga hejdå till Polly och Hassel. Men jag klarar inte mer. Inga fler hejdå. Men. Kram. Hejdå. Sen ser vi dem igen, i affären. Kram. Hejdå. Till sist, en vinkning, med ett leende. Leende går vi och leende fortsätter resan ner till Malmö i en bil full av vänner. Plötsligt är jag inte lika ledsen längre. Faktiskt. :P

 

Jag sitter i bilen, och förundras över en känsla som växt under dagen. Jag har vänner. Och känslan är sann. Påtaglig och sann. Märklig, men sann. Jag har en grupp människor jag tycker så mycket om. Jag tror faktiskt på att de tycker om mig också. Konstigt, men sant. Ovanligt, Ovant, men sant.

 

Men det är något som saknas. Något jag glömt. Något som borde ha funnits. För jag sa inte tack. Tack till Nenne för att han är den bästa läraren, och förmodligen den bästa personen, som finns. "Nenne är ju faktiskt bäst." Tack till Jeanette, för att hennes närvaro alltid lyser upp och gör alla glada, för att hon skrattar. Tack till Matthias, för att han alltid muntrar upp mig med sina ekorre-mord, for the giant POKE OF DOOM. Tack till Camilla för hon är så färgglad, för att hon vill läsa våra texter, och för att hon är ett tuggummi under skon. Tack till Polly, för att hon är så söt, för att hon alltid skrattar och för hennes fotsteg. Tack till Hassel, för bilden av Färnebo som en himmel på jorden där alla är snälla. Tack till Ida-Sofia, för att jag fick lära känna henne, för att vi passar så komiskt bra ihop och för att hon hoppetihoppas.Tack till Jonathan, för han blev en "skrivare", och för hans avgrundsvrål till kaffe. Kanske till och med tack till Johan, för att jag inte skulle vilja ha skrivarklassen på något annat sätt. Tack till Linn, för att hon vågade så att vi fick träffa henne.

Tack till Marie och Frida, för en delad hjärna, och för ett hem.

 

Den officiella låten för London olympics 2012 har valts. Aldrig trodde jag att dette skulle bli en nyhet för mig, men det visar sig att de valt en låt av MUSE ^^* Läs mer om det på deras hemsida.

 

Låten heter Survival och kommer på deras nästa album The 2nd law. Den är kanske inte deras bästa om jag får säga det själv. Men lyssna själva :P