Det känns som om det bara var ett par veckor sedan jag satt där på bussen med alla väskor i ena handen och mitt utskrivna mail i den andra. Det hade hunnit bli mörkt, jag hade hoppat av på fel hållplats och till slut hittat bussen som skulle ta mig till mitt nya hem. Allting var annorlunda, allting var nytt och allting var väldigt förvirrande för en som knappt sovit alls på en vecka. Jag satt med pappret med instruktioner om vilken hållplats jag skulle av på och jag tittade ner och upp och ner och upp för att intensivt stirra på både pappret och skylten i bussen samtidigt.

 

Jag hade varit så nervös över så mycket annat med resan att jag tänkte att den lätta biten skulle vara att komma dit och börja. Men där på bussen tror jag att jag fattade vad det var som hände och hur illa förberedd jag var på att kliva in i en annan människas hem och försöka göra ett gott intryck.

 

Alla som gick av bussen tackade busschauffören. Vissa av dem sa till och med "cheers". Så en del av mig blev lycklig. En större del blev panikslagen. Inte bara behövde jag fokusera på att få av alla väskor utan jag skulle också säga tack som om jag visste att man skulle göra så. Det visade sig bli enkelt. Jag tog lång tid på mig att få av väskorna och eftersom chaffisen väntade snällt kändes det alldeles naturligt att säga tack.

 

Sen stod jag där på gatan med bilar som körde på alldeles fel sida och allting såg ut precis som i alla filmer. Husen var smala och höga precis som de skulle vara. Jag ville sätta mig där på gatan och ta en paus, stanna tiden. Men det gick ju inte så jag letade upp huset med nummer 35 och andades alldeles för lite när jag tryckte på dörrklockan.

 

Det gick nog bra. Jag fick upp alla väskor för alla smala trappor. Jag fick äta, duscha och vara trevlig och innan jag visste ordet av så trivdes jag. Jag kom överens med min host-family och jag fick mitt väldigt engelska rum att bo i. Ibland sitter jag i köket och vet att det här är precis vad jag har drömt om i väldigt många år. Jag får umgås med en brittiska människor och jag får prata engelska hur mycket jag vill.

Jag drömde en dröm i början av min tid här. I drömmen hade de tvingat mig att åka tillbaka till Sverige. Jag stod i affären vid korsvägen och var mycket förvirrad. Mest för att jag var i Sverige men det fanns ändå ingen filmjölk. Medans jag var borta hade det slutat att finnas.

Nu är jag ganska ok med att åka hem. Jag vill tillbaka någon gång. Jag har inte ens sett hälften av allt jag vill se. Men jag vill tillbaka ett tag och bo i Sverige med mina människor och min filmjölk.

Jag hade ungefär 7 000 flikar uppe med olika jobb. Jag har bestämt mig för att söka ett om dagen. Jag skulle spara flikarna innan jag stängde av datorn för kvällen, men det hann krascha först. Det kraschar bara när det är riktigt viktiga flikar. Internet bråkar bara när jag verkligen vill skypea.

Jag har hursomhelst hunnit söka snart 20 jobb. Jag skriver förbannat tjusiga och proffsiga ansökningar för att visa att jag är en förbannat tjusig och proffsig person. Men jag hör samtidigt den där lilla hopplösheten viska i örat: även om de ser min ansökan så kan de ju inte ringa, för jag bor inte i Sverige. Så det kommer sluta med att jag går och väntar och så svarar de aldrig ens, för sånt kan man inte förvänta sig som arbetssökande.

 

Jag tycker att det borde vara lite mer jämlikt mellan arbetsgivare och arbetssökande. De behöver något jag kan erbjuda och jag behöver något de kan erbjuda. Deras pengar mot mina skillz och mitt svett. Mina skillz och mitt svett mot deras pengar.

Men så är det ju inte.

Så: Hej, mitt namn är Rebecca, och jag skulle vilja sälja min själ. Jag har sparat den trots vackra skor och läxor jag verkligen inte ville göra. Det fanns massor av saker jag skulle kunnat sälja min själ för, men jag sparade den minsann. Nu är stunden kommen, och jag skulle vilja informera alla evenuella krafter i universum att min själ numera är up for grabs. Bara hjälp mig få ett bra jobb och en acceptabel lägenhet acceptabelt nära Göteborgs centrum. Se, jag skulle kunna be om superlägenheten i haga, men jag nöjer mig med en vanlig lägenhet. Jag skulle kunna be om hjälp med att komma in på fotoskolan, men nej, det kan jag ordna själv så småningom. Bara ge mig det vettiga jobbet. Det är priset för min själ. Deal?

Idag har jag sänt ord till mängder av människor om hur bra, ansvarsfull och kompetent jag är och om hur gärna de vill ge mig ett jobb. Liksom som ett tack. "Tack, Rebecca, för att du är en allmänt bra person. Här får du ett perfekt jobb." För sånt händer ju.

 

Ne men seriöst. Har just sänt iväg den viktigaste ansökan på länge. Den till det roliga jobbet som har med foto att göra. Den som jag hoppas att jobb-gudarna drar ur högen av miljoner ansökningar välsignar med det som gör att jag får jobbet. Vad det är... vet ingen människa.