Han provade att dra penseln över duken, försökte se någon välbekant form att fylla med färg. Men duken förblev tom och han sänkte handen. Igen.

 

Varje dag i två månader hade han satt sig där och försökt se något som inte fanns. Han hade plockat upp tuberna med färg och försökt bestämma sig för en, men han visste inte vad han skulle måla än.

 

Idag var egentligen dagen målningen skulle vara klar. Tredje september. Hennes födelsedag. Han ville ge henne något. Hedra hennes minne. Men han hade inte känt henne.

 

Han mindes när han och hans fru hade skilt sig. Dottern hade valt att bo hos sin mor. De hade båda sagt dumma saker. Han hade aldrig riktigt förlåtit henne. Hon hade aldrig riktigt förlåtit honom. Det var så det hade varit mellan dem fram tills hon gick bort.

 

Hon hade arbetat som bildlärare i grundskolan. Han undrade om han någonsin hade berättat hur stolt han varit.

 

Han mindes ett av deras möten i mitten av november, där det var som om de helt hade glömt bort att vara arga. Hon hade tidigare på året tagit med sin klass ut i skogen för att plocka ihop höstlöv att göra konst av. Hon hade ivrigt berättat om skogen och barnens förtjusning över uppgiften.

 

"Du tycker bra om hösten, eller hur?" hade han frågat efter en stund. Han mindes hennes leende när hon berättade om det, om hur hösten alltid gav henne lust att måla.

 

"Framför allt november." hade hon sagt. "När folk ser på november ser de bara att hösten är slut, och att det är långt kvar till julen. Men det är månaden där världen vilar, andas ut. Där allt står stilla. Växterna har gett upp, värmen ligger stilla. Kylan smyger sig fram. Vinden och regnet sköljer bort sommaren och hösten i förberedelse för vinterns täcke." hon hade tittat ut genom fönstret och hållt händerna om sin kaffekopp. "November är stunden innan man ska gå och lägga sig, när man sitter med en kopp té och en bra bok. Tänk att få måla det." sa hon till sist och tittade på honom.

 

Hon fick aldrig måla det, tänkte han.

 

Han satt fortfarande med penseln i handen. Han undrade vilken färg november skulle vara. Kanske skulle det vara brun och blå, marken och himlen, leran och regnet. Två färger som det egentligen inte var något speciellt med, men som skulle beskriva novembers lugn.

 

Kanske var det röd, från de sista varma solnedgångarna som lovade morgondagen vackert väder. Kanske vit, från den första frosten.

 

Han skulle inte måla november grå. Det är inte en tid död på färger, en dyster tid. Den bara väntar.

 

Det fanns former på duken nu. Han plockade upp tuberna av färg och satte fram dem längst ner på stafflit.

 

Han skulle börja med blå.