Sen gick jag och Maja runt bland träden. Jag hittar ett litet dike, och korkad som jag är (i alla fall när jag håller på att bli sjuk) så kommer jag inte på tanken att det finns en anledning till att det är ett långt dike i skogen, för att det bara blir så där vatten rinner. Nejnej. Så jag ställer försiktigt ner kameran där nere och går bort till ett ställe där jag kan klättra ner utan att halka. Halka gör jag, sen hör jag ljudet av is som knakade under fötterna. Jag börjar skratta det där skrattet som Frida hatar för att det betyder att något dåligt har hänt. Sen klättrar jag så att jag befinner mig uppochner, halvt på isen. Nice, då kan jag ju ta de där bilderna.

 

Sen fick jag ropa på Maja för att hon skulle rädda kameran så jag kunde klättra upp igen.

 

Jag kom på den briljanta idén att hoppa över till andra sidan också, som om jag inte redan utmanat ödet lite för mycket. Men det gick bra, alla var glada. När jag skulle tillbaka igen lyckades jag räcka över kameran till Maja innan jag halkade och satte foten i vattnet. 

 

När jag stod med en blöt fot och fingrar som fastnade som lyktstolpstungor på stativet bestämmde jag mig för att gå hem igen. Så kunde jag förklara att skriken från skogen inte berodde på ett mord.