Jag skriver numera officiellt från England, mer specifikt Portslade som ligger precis utanför Brighton. Det har varit sjukt svårt att svara på sms och meddelanden eftersom jag inte riktigt löst allt med telefon och internet än, och idag har varit ett väldigt fullbokad dag, men kommer att få mer tid att lösa grejer nu i veckan.

 

Har idag börjat på en fantastisk skola med massor av trevliga människor. De flesta svenska eleverna kände varandra sen innan eftersom de pluggat på visingsö tillsammans som en slags förberedelse inför England. Väldigt läskigt att gå in i ett nytt klassrum och så känner alla redan varandra. Trodde det var något slags möte dagen innan som jag missat eller att jag var på fel plats. Men till slut hittade jag folk som verkade lika förvirrade över detta som jag.

 

Efter skolan åkte några av oss in till Brighton för att kolla runt. Vi åkte i en typisk Englands-buss. Alltså röd med två våningar. Älskar bussarna <3 Fast de stannar ju på fel sida av vägen så det är inte alltid lätt att hitta rätt :P

 

Kollade bland annat runt i en väldigt stor mataffär med massor av märken jag inte känner igen. Där fanns ingen filmjölk och yoghurten säljs i stora gräddfils-burkar. Men till slut fann jag vad jag skulle ha. Gick också in och kikade på det legendariska Primark. Där fanns så många väldigt trevliga ryggsäckar för under 10£. Kollade inte runt så jättemycket bland kläderna men jag tror att jag kommer att behöva en till väska på hemvägen. Jag har också hört att det ska finnas större skostorlekar här. Jag kanske aldrig åker hem.

Har inga foton av någonting än men på fredag slutar vi innan det blir mörkt så då ska vi promenera runt och fota lite.

Jackan som egentligen inte ser ut som en typisk michelingubbe. Till att börja med är den inte vit. Men nu är vi där igen, oavsett hur den ser ut. Jag, jackan, min överpackade vingliga klump jag kallar väska och så den opraktiska kameraväskan med det livsfarliga utstickande stativet. Men denna gången visste jag vad jag gav mig in på. Jag tog mig in på pressbyrån och fintade alla glassboxar i glas på vägen fram till kassan. Och så ut igen, utan några bestående skador. Bara ett par sura blickar. Men om jag säger ursäkta, de TITTAR på väskorna och sen flyttar sig lite lite, får jag anta att de är ok med att jag går framåt. Det är inte svårt att räkna ut vad som händer sen.

 

Idag spelade jag efter spelets regler och köpte kaffe och macka på pressbyrån. För att det var snabbast. Nästa gång SKA jag göra ett seriöst FÖRSÖK till mer ekonomiska alternativ. Jag svär på mina skor. Ja, de skorna.

 

Idag vaknade jag jättetidigt, och så packade jag resten, och så kastade jag mig ut för att möta den kaotiska världen av 'resa'. Varje gång glömmer man något. Jag har i alla fall mjölk med mig. Ja, mjölk. Mobilen har jag inte kollat efter men ett mjölkpaket finns.

 

Nu kom jag på det. Vilken katastrof. Vilket misslyckande. Vad pinsamt. Vad jobbigt. Och så allt och lite till som är liknande. Jag glömde det viktigaste av allt. På grund av mig, och min slarvighet kommer mina växter att dö av uttorkning. Växterna jag köpte första gången jag flyttade hemifrån. Inte ok. Fast det är klart, de bor ju hos mig så de kanske är vana vid väldigt lite vatten. Vi får se. Jag lägger deras små liv i ödets händer och ber till alla sorters växtandar om skydd åt dem.

Hittade lte saker jag kunde göra innan jag ger mig iväg. Medans snön på balkongräcket växte en decimeter redigerade jag en av de få bilder jag tagit än så länge. Har ingen aning om hur den ser ut på andra skärmar än så om färgerna är helt åt helvete så skyller vi inte på mig än.

 

Kaffet har blivit kallt. Det var min sista källa till värme här i lägenheten. Snöstormen hänger på taket och låter som åska. Tittar man ut så ser man en dimma från andra huset. Egentligen är det massiv snö som snart kommer att lägga sig på träden och jobba sig upp och åt sidorna så att all luft på marknivå snart ersatts av snö. Man ser inte så långt framför sig. Som om världen har fått tekniska problem och bara klarar av att ladda en liten bit i taget. Inte ens marken fungerar ordentligt. Den är också täckt av vitt. Minst 30 centimeter.

 

Mina projektveckor har inte börjat så effektivt. Men jag gillar ju inte det ordet. Den första dagen reste jag. En försovning och en mosad banan (som symboliserade mitt sista hopp) gjorde dagen mycket traumatisk. Andra dagen vaknade jag sent och skulle sen skynda mig iväg. Tunnelbanestopp. Och sen ska jag nog ta med en karta nästa gång jag ska försöka hitta det runda biblioteket.

 

Allt jag egentligen har gjort sen jag kom hit är att fota lite i gamla stan. Inte ok. Så jag borde ge mig ut och andas stockholmsluft hela dagen. Fota stockholmsluft, och människor. Men varken jag eller människorna är säkra i snöstormen. Den ser ut att vara en sån som lyckas blåsa in snö genom halsduken och via näsan till hjärnan.

Jag tror att jag ska inse mina begränsningar och använda den här dagen till instensivt biliotekande. Det runda verkar fint och plattans bibliotek verkade ha trevliga fotoböcker. Med michelingubbejackan som transportmedel, och en karta, kan jag klara av det! YOSH!

Jag gick kanske 200 meter från Stockholms centrastation innan jag rymde in på ett café. Vet inte riktigt hur jag ska överleva veckan om jag är så här mesig. Förr var jag inte såhär frusen av mig. Inte ok. Vill ju kunna vara ute i snön hela dagen lång. Fast det är klart, när jag har får en kamera i handen brukar jag bli omprioritera lite. Vem behöver alla tår när man kan få en bra bild?

 

Uppraget denna veckan får bli att hitta alla stadens bibliotek och fota där. Där är det varmt utan att man måste lägga alla sina pengar på kaffe, chailatte och trevliga chokladsmakande saker.

 

Den 6:e var det egentligen meningen att jag skulle gå och se Muse. Men nejnej. Matt bröt foten på två ställen, så det blir inget med det. Jag skulle gråta, men jag sysslar ju inte med sånt.

 

Ute i vinterkylan tycker jag väldigt bra om min familj som insisterade på att jag skulle köpa michelingubbe-jackan. Den är varm <3 Jag tycker dock fortfarande att "du kan ju använda den där som tält" INTE är ett argument för att inte köpa den jättemycket för stora jackan. Jackan täcker inte ben, ansikte och fingertoppar. Hade gärna kurat ihop mig i ett hörn på Stockholms gator och fotat folk. Jag skulle sett ut som en stor fluffig boll med en kamera. Tror att jag skulle kunna fota en del intressanta ansiktsuttryck på det viset. Alltid ett plus.

 

Har förstås med mig halsduken som mormor stickade. Den som är dubbelt så lång som mig. Den luktar vanilj och jag kan nog vira den runt hela mitt huvud. Och så sticker jag ut armarna och springer rakt fram mot folkmassan.

 

Jag har tråkigt. Märks det? Har en väska med utstickande stativ som redan skadat lite för många människor idag. Så nu ska jag bara vänta på att syster slutar jobba.

 

---

Skrivarklassen sitter i matsalen, där vårt bord brukade stå. Jeanette reser sig och säger att hon ska gå. Kram. Hejdå. Men det sjunker inte in. Jeanette reser sig ibland och säger hejdå. Hon ska bara med bussen, som alltid.

Sen reser sig Nenne. Kram. Hejdå. Och ett tack så genuint som bara Nenne kan säga det. Jag kan inte ens svara. Någonstans vet jag ju vad jag ville säga till honom. Men jag är tyst. Chock. Aha, det här är sista gången vi ses, i alla fall på ett långt tag. Det kommer inte att finnas några fler lektioner i vårt skrivarklassrum att gå på.

Resten av dagen fortsätter. Förvirring. Det stämmer inte att packa ur mitt rum. Jag bor ju där. I rummet som kändes mer som mitt hem än något annat någonsin gjort.

Frida, Ida-Sofia, Marie, Jonathan, Polly och Hassel hjälper mig. Säger jag hur tacksam jag är över deras hjälp? Eller stannar det i mitt huvud? Jag vet inte.

Plötsligt står Matthias framför mig i färd med att säga hejdå till de andra. Mitt rum är tomt. Snart ska vi sätta oss i bilen och åka iväg. Men Matthias ska stå kvar. Jag försöker samla ihop tankarna och säga det som är viktigt. Kram. Hejdå. Vi kommer att ses igen.

 

Det är ok. Skrivarklassen kommer att ses igen. Vi kommer att åka iväg på resor. Vi kommer att prata om böcker och varandras texter. Vi är ju vår skrivarklass. Så. Djupt andetag. Samla dig Rebecca.

Det är dags att säga hejdå till Polly och Hassel. Men jag klarar inte mer. Inga fler hejdå. Men. Kram. Hejdå. Sen ser vi dem igen, i affären. Kram. Hejdå. Till sist, en vinkning, med ett leende. Leende går vi och leende fortsätter resan ner till Malmö i en bil full av vänner. Plötsligt är jag inte lika ledsen längre. Faktiskt. :P

 

Jag sitter i bilen, och förundras över en känsla som växt under dagen. Jag har vänner. Och känslan är sann. Påtaglig och sann. Märklig, men sann. Jag har en grupp människor jag tycker så mycket om. Jag tror faktiskt på att de tycker om mig också. Konstigt, men sant. Ovanligt, Ovant, men sant.

 

Men det är något som saknas. Något jag glömt. Något som borde ha funnits. För jag sa inte tack. Tack till Nenne för att han är den bästa läraren, och förmodligen den bästa personen, som finns. "Nenne är ju faktiskt bäst." Tack till Jeanette, för att hennes närvaro alltid lyser upp och gör alla glada, för att hon skrattar. Tack till Matthias, för att han alltid muntrar upp mig med sina ekorre-mord, for the giant POKE OF DOOM. Tack till Camilla för hon är så färgglad, för att hon vill läsa våra texter, och för att hon är ett tuggummi under skon. Tack till Polly, för att hon är så söt, för att hon alltid skrattar och för hennes fotsteg. Tack till Hassel, för bilden av Färnebo som en himmel på jorden där alla är snälla. Tack till Ida-Sofia, för att jag fick lära känna henne, för att vi passar så komiskt bra ihop och för att hon hoppetihoppas.Tack till Jonathan, för han blev en "skrivare", och för hans avgrundsvrål till kaffe. Kanske till och med tack till Johan, för att jag inte skulle vilja ha skrivarklassen på något annat sätt. Tack till Linn, för att hon vågade så att vi fick träffa henne.

Tack till Marie och Frida, för en delad hjärna, och för ett hem.

 

Från tågfönstret,  när vi börjar närma oss :P Eftersom vi gick upp sådär äckligt tidigt på en lördagsmorgon, är detta också den första bilden jag orkade ta xD

Sofia på tåget som ska visa att hon minsann inte alls kisar på alla bilder.

Här är vi framme, och av tåget. Hurray!

Vi gör ett försök att lokalisera oss, men kartan hade nästan 30 st röda "du är här"-prickar och det var lite svårt att veta vilken som var oss :P

Här börjar jag sakna mitt kvarlämnade teleobjektiv. Smygbilder på folk blir mer smygande, med det ^^*

Happy lion!

Plattan med studsande Sofia med häftiga brallor.

Ett fint torn som naturligtvis fick stå modell. För övrigt bor det människor här inne som tack vare dagens teknik har krympts till lämplig storlek :)

I vår jakt på ingången till Café Panorama hittade vi den här klättrande människan.

Café Panorama, med den fina utsikten, de goda bakverken och den äckliga Chai Latten :P

Via telefon lovades bror min en bild på de som vågade skate-a... skejta... i mitten av rondellen med mini-människor-tornet.

Här demonstrerar folk för Egypten grejen tydligen. Men jag är inte mer insatt än att jag lyssnar på radion på morgonen så jag tänker inte låtsas som om jag vet något mer än att det har med Egypten att göra. Och det var det Sofa som berättade :P

Vi lyckades ta oss upp till ett annat ställe med fin utsikt, nämligen en slags bro i närheten av vårt vandrarhem.

Här solar sig Sofa. Älskar den här bilden. Ska lägga upp den senare, fast redierad, för den förtjänar det :)

Sen skulle Sofa ta en bild och jag stå modell för ett ögonblick, och  den allt för förvirrande situationen ledde till detta oväntade resultat. (haha xD)

En något mer samlad bild på mig xD

Group Photo! Jag kan få vem som helst att se kort ut, lovar. Och så lyckas mitt huvud bli dubbelt så stort xD tycker det ser lite lustigt ut (:

Ao-chan har köpt ett vackert färgglatt vykort och vi har anlänt till vår temporära boning. Kom på sen att det ju var meningen att jag skulle ta fler bilder på resten av vandrarhemmet, men det glömde jag helt av. Men det var riktigt häftigt ljus i de små korridorerna.

Här är vårt, redan nerstökade, rum inifrån. Jag fotar, medan AO-chan letar efter nyckeln som redan är borttappad :P

Bild på vårt rum utifrån. Anledningen till att hon ligger i en sorglig hög är för att jag just hittat nyckeln, där i dörren som ni kanske ser. Och där hade den hängt snällt i 15-20 minuter.

AO-chan förklarar detta genom att beskriva hur information åker in genom hennes ena öra och sedan spids ut i rummet som bortglömt stoft.

Detta är inte min bild utan en av Sarah Moons bilder från Fotografiska. Dit tog jag inte med kameran för att jag skulle ha så lite som möjligt att bära på. Annars får man ont i ryggen när man står stilla och tittar xD Sarah Moon var i alla fall min favoritfotograf där och detta var en av favoritbilderna.

Efter fotografiska bestämde vi oss efter mycket om och men för att värma frysmat. Allt det gröna var Sofas och allt det röda var mitt ^^* Sedan gav vi oss ut på lite promenerande (som kameran togs med på, fast de bilderna får ett eget inlägg. Länkar härifrån sen me ☺)

Sedan var det dags att sova i de läskigt bekväma sängarna i det läskigt vita rummet ^^*

To be continued...