Ett inte så blodigt krig påbörjades. Den lilla blå fjädertussen skulle inte ha retat katten Saga som den gjorde. Det hjälpte inte att springa för sitt liv. Det hjälpte inte att gömma sig under jackan. Katten Saga fick tag på den och nu ligger den där, orörlig, och inga små hjärtslag kan höras. Katten Saga har besegrat den blå fjädertussen och ligger nu och slickar sig nöjt på tassen. 

 

Ja, katten Saga tröttnar alltid innan jag gör det. Vi ses inte så ofta, hon och jag, så om jag fick bestämma skulle jag krama fluffbollen i timmar och sen leka fjädertuss i några till. Eller tvärtom. Men jag är inte tillräckligt intressant. Inte ens utklädd till blå fjädertuss.

 

Nu roar jag mig med att göra små märkliga ljud när hon inte tittar så att hon blir förvirrad och letar efter vart det kom ifrån. Hur kul som helst. Sen funderar jag på att börja slå in mina julklappar. Jag har hört att julafton är nån gång snart.

 

God jul ^^*

 

Jag pudrar ett pepparkakshus med florsocker. Sen krymper jag och står bredvid det med min hatt. Vid pepparkakshuset får jag ha min sommarhatt om jag vill. Där är det ju inte kallt bara för att det snöar. Jag har mina shorts också, och jag klipper av mig håret så att jag inte ska irritera mig på det mer.

 

De ställer mitt hus bredvid tomtarna och dekorationerna. En älg sitter och tuggar på julstjärnornas blad. Tomtarna står och rör om i den stora skålen med ridgrynsgröt. Jag går fram och luktar, smakar lite. Det är inte så gott. Risgrynsgröt kanske inte ska vara av keramik. Så jag går och gör älgen sällskap istället. Julstjärnans röda blad smakar jul. Julkryddor och värme. Sen går jag tillbaka till mitt hus. Det är där alla tomtarna bor. Vi inreder med bomull. Bomullsoffor, bomullsbord, bomullsspis och bomullssängar. Sen lägger vi oss på sängarna, borden, sofforna och golvet. Allt är mjukt. Där somnar jag.

Jackan som egentligen inte ser ut som en typisk michelingubbe. Till att börja med är den inte vit. Men nu är vi där igen, oavsett hur den ser ut. Jag, jackan, min överpackade vingliga klump jag kallar väska och så den opraktiska kameraväskan med det livsfarliga utstickande stativet. Men denna gången visste jag vad jag gav mig in på. Jag tog mig in på pressbyrån och fintade alla glassboxar i glas på vägen fram till kassan. Och så ut igen, utan några bestående skador. Bara ett par sura blickar. Men om jag säger ursäkta, de TITTAR på väskorna och sen flyttar sig lite lite, får jag anta att de är ok med att jag går framåt. Det är inte svårt att räkna ut vad som händer sen.

 

Idag spelade jag efter spelets regler och köpte kaffe och macka på pressbyrån. För att det var snabbast. Nästa gång SKA jag göra ett seriöst FÖRSÖK till mer ekonomiska alternativ. Jag svär på mina skor. Ja, de skorna.

 

Idag vaknade jag jättetidigt, och så packade jag resten, och så kastade jag mig ut för att möta den kaotiska världen av 'resa'. Varje gång glömmer man något. Jag har i alla fall mjölk med mig. Ja, mjölk. Mobilen har jag inte kollat efter men ett mjölkpaket finns.

 

Nu kom jag på det. Vilken katastrof. Vilket misslyckande. Vad pinsamt. Vad jobbigt. Och så allt och lite till som är liknande. Jag glömde det viktigaste av allt. På grund av mig, och min slarvighet kommer mina växter att dö av uttorkning. Växterna jag köpte första gången jag flyttade hemifrån. Inte ok. Fast det är klart, de bor ju hos mig så de kanske är vana vid väldigt lite vatten. Vi får se. Jag lägger deras små liv i ödets händer och ber till alla sorters växtandar om skydd åt dem.

På tåget hem från Stockholm den första projektveckan satt jag i en kupé med tre andra människor. En av dem var mannen nedan. Han presenterade sig som Teardrop. Vi började prata och han berättade att han hade haft en väldigt dålig vecka med stulna pengar och stulen mobil. Dessutom hatade han vädret. Han kom från Florida och var van vid varma stränder, och nu hade han spenderat tre månader i kyla och snöstorm.

   Han berättade att han var en tatuerare som just nu var på väg ner till malmö för att hjälpa en vän med en ryggtatuering. Andra tatuerare vännen hade gått till hade bett om 30.000 kr. Men eftersom det var hans vän och eftersom han älskar att tatuera så skulle han göra det för 3.000 kr.

   Vi pratade foto och han sa att om han var fotograf så skulle han vilja fota saker som verkligen skulle chocka folk. Han bad mig att ta en bild av honom och poserade på ett sätt som han hoppades var skrämmande. Jag sörjer över hur lite ljus det var i kupén men tycker ändå att porträttet stämmer överens med intrycket jag fick av honom.

   Sen var det dags för mig att gå av och han sa "Just stick with your passion, whatever that is, and you'll do great."  ^^*

 

Jag och Frida går på den lilla vägen mellan bussen och internatet, som vi gjort så många gånger innan. Den här gången är den farligare, täckt av is som i sin tur låg gömd under ett lager av snö. Så jag går och håller mig fast i Fridas vänstra arm. För någon anledning är hon mycket bättre på den här gå-grejen än jag.

   Vi kommer fram till platsen där man kan välja mellan att fortsätta på den vanliga vägen eller gå en bit genom skogen. Jag säger att vi ska fortsätta på vägen och Frida är redan på väg in i skogen. Jag vill skydda min självständighet, så jag gör något drastiskt. Jag släpper taget om Fridas arm. Jag talar om för henne att jag tänker gå den vanliga vägen. Jag behöver minsann inte gå samma väg som henne hela tiden. Frida höjer lite på ögonbrynen.

   "Jag kan gå själv!" säger jag och tar ett steg bort från Frida. I nästa stund känner jag frånvaron av mark under fötterna. Sen ligger jag på marken och det gör ont. Jag hör ett gapskratt. Det är mitt. Jag bara ligger kvar på marken och skrattar och försöker få fram att det gör väldigt ont att trilla och att det fan är jobbigt att vara så klumpig som jag ibland. Frida ser uppriktigt orolig ut och säger att jag gått sönder. Mitt psyke är bortom all räddning.

För att fortsätta mitt blogg-spammande, även om jag inte har en dator med mig idag, tidsinställde jag ett inlägg igår. Syster ritade en bild till mig :3 Hippo-chan! Den sötaste lila klump jag någonsin skådat.

 

Fotade i studion nån gång när jag var den enda fotoeleven kvar på skolan. Så tänkte lägga upp dem här. Mina glasögon va trasiga at the time så att vara glasögon-lös va inte helt frivilligt.

 

Tycker att det är så kul att fota i studio! Hela nästa vecka har jag studio-foto som projekt. Då ska projekttiden användas lite effektivare än denna veckan. Förhoppningsvis kan jag testa de här ljussättningarna när jag faktiskt kan se personen jag fotar också :P

 

Hittade lte saker jag kunde göra innan jag ger mig iväg. Medans snön på balkongräcket växte en decimeter redigerade jag en av de få bilder jag tagit än så länge. Har ingen aning om hur den ser ut på andra skärmar än så om färgerna är helt åt helvete så skyller vi inte på mig än.

 

Kaffet har blivit kallt. Det var min sista källa till värme här i lägenheten. Snöstormen hänger på taket och låter som åska. Tittar man ut så ser man en dimma från andra huset. Egentligen är det massiv snö som snart kommer att lägga sig på träden och jobba sig upp och åt sidorna så att all luft på marknivå snart ersatts av snö. Man ser inte så långt framför sig. Som om världen har fått tekniska problem och bara klarar av att ladda en liten bit i taget. Inte ens marken fungerar ordentligt. Den är också täckt av vitt. Minst 30 centimeter.

 

Mina projektveckor har inte börjat så effektivt. Men jag gillar ju inte det ordet. Den första dagen reste jag. En försovning och en mosad banan (som symboliserade mitt sista hopp) gjorde dagen mycket traumatisk. Andra dagen vaknade jag sent och skulle sen skynda mig iväg. Tunnelbanestopp. Och sen ska jag nog ta med en karta nästa gång jag ska försöka hitta det runda biblioteket.

 

Allt jag egentligen har gjort sen jag kom hit är att fota lite i gamla stan. Inte ok. Så jag borde ge mig ut och andas stockholmsluft hela dagen. Fota stockholmsluft, och människor. Men varken jag eller människorna är säkra i snöstormen. Den ser ut att vara en sån som lyckas blåsa in snö genom halsduken och via näsan till hjärnan.

Jag tror att jag ska inse mina begränsningar och använda den här dagen till instensivt biliotekande. Det runda verkar fint och plattans bibliotek verkade ha trevliga fotoböcker. Med michelingubbejackan som transportmedel, och en karta, kan jag klara av det! YOSH!

Jag gick kanske 200 meter från Stockholms centrastation innan jag rymde in på ett café. Vet inte riktigt hur jag ska överleva veckan om jag är så här mesig. Förr var jag inte såhär frusen av mig. Inte ok. Vill ju kunna vara ute i snön hela dagen lång. Fast det är klart, när jag har får en kamera i handen brukar jag bli omprioritera lite. Vem behöver alla tår när man kan få en bra bild?

 

Uppraget denna veckan får bli att hitta alla stadens bibliotek och fota där. Där är det varmt utan att man måste lägga alla sina pengar på kaffe, chailatte och trevliga chokladsmakande saker.

 

Den 6:e var det egentligen meningen att jag skulle gå och se Muse. Men nejnej. Matt bröt foten på två ställen, så det blir inget med det. Jag skulle gråta, men jag sysslar ju inte med sånt.

 

Ute i vinterkylan tycker jag väldigt bra om min familj som insisterade på att jag skulle köpa michelingubbe-jackan. Den är varm <3 Jag tycker dock fortfarande att "du kan ju använda den där som tält" INTE är ett argument för att inte köpa den jättemycket för stora jackan. Jackan täcker inte ben, ansikte och fingertoppar. Hade gärna kurat ihop mig i ett hörn på Stockholms gator och fotat folk. Jag skulle sett ut som en stor fluffig boll med en kamera. Tror att jag skulle kunna fota en del intressanta ansiktsuttryck på det viset. Alltid ett plus.

 

Har förstås med mig halsduken som mormor stickade. Den som är dubbelt så lång som mig. Den luktar vanilj och jag kan nog vira den runt hela mitt huvud. Och så sticker jag ut armarna och springer rakt fram mot folkmassan.

 

Jag har tråkigt. Märks det? Har en väska med utstickande stativ som redan skadat lite för många människor idag. Så nu ska jag bara vänta på att syster slutar jobba.

Idag vaknade jag till en vacker dag. Min värld är täckt av ett tjockt lager snöfluff. När jag sätter ner fötterna så blåser det ett litet moln av snö runt dem. Luften glittrar runt träden för att snön blåser ner från grenarna. Solen skapar mönster av ljus och skuggor överallt och jag vill aldrig sluta titta. Jag vill spara känslan i en liten ask så att jag alltid kan vara lycklig. Jag vill plocka fram den på sommaren när allt är för mycket och låta vintervinden blåsa bort all pollen som kliar i ögonen. Jag vill ta fram den och visa i hemlighet för alla som är ledsna.

Tills jag har kommit på hur man gör det tänker jag gå ut och fota det, filma det och försöka gång på gång med att skriva det. Och varje gång jag sitter där och bara är arg över att det inte går tänker jag gå ut och titta igen.