Hejhej. I denna stund sitter jag ned. Jag gör det på ett tåg. Jag befinner mig på detta tåg i hopp om att det ska ta mig till min vän Sandra.

Jag är utrustad med en dyr godispåse, en vattenflaska och diverse översovningsartiklar. En dator slank också med i packningen. Tro det eller ej. Jag är trött. Min rygg gör ont. Och idag ska jag bada. Allra minst fossingarna.

Det märks att jag kommer längre bort från stadens dammiga hörn på lukten som sipprar in genom det öppna fönstret. Det är inte trevlig lukt. Jag tror du vet vad jag syftar på.

Jag har länge misstänkt västtrafik för att ha något slags motiv bakom den stekande hettan på bussarna i stan. Men fram till idag har detta motiv varit mig okänt. Idag är det emellertid dags att avslöja den dolda sanningen. Konspirationen som försatt alla oss bussåkare i livsfara.

En stackars själ stått där framme vid busschaufförens välfläktade hytt och, intet ont anande, betalar dyrt för en lång resa hem. Från ena kanten av staden till den andra. Sedan när offret satt sig ner, längre bak slår den till, hettan. Den kommer som ett dödligt slag mot varje atom i offrets lungor. Den frammanar de innersta, djupast begravda svettdroppar till pannan. Och det är för sent. Alla de där pengarna blir ju bortslösade om det hoppar av bussen.

Precis när alla andra gått av bussen händer det. Offret kollapsar av för mycket hetta. Likt en ungsstekt soltorkad tomat ligger offret där tills bussen nått slutstation och busschauffören finner den en gång måttligt friska varelsen.

Instruktionerna är tydliga. Ta med offret till närmaste överordnad. Men chauffören vet inte vad som händer där... Jag är rädd att svaret ännu är oklart. Men två saker är säkra. Röken i skorstenen lär komma just de dagarna, och den stackars varelsen kommer aldrig ut mer...