För ett år sedan...

Jag och Frida går på den lilla vägen mellan bussen och internatet, som vi gjort så många gånger innan. Den här gången är den farligare, täckt av is som i sin tur låg gömd under ett lager av snö. Så jag går och håller mig fast i Fridas vänstra arm. För någon anledning är hon mycket bättre på den här gå-grejen än jag.
   Vi kommer fram till platsen där man kan välja mellan att fortsätta på den vanliga vägen eller gå en bit genom skogen. Jag säger att vi ska fortsätta på vägen och Frida är redan på väg in i skogen. Jag vill skydda min självständighet, så jag gör något drastiskt. Jag släpper taget om Fridas arm. Jag talar om för henne att jag tänker gå den vanliga vägen. Jag behöver minsann inte gå samma väg som henne hela tiden. Frida höjer lite på ögonbrynen.
   "Jag kan gå själv!" säger jag och tar ett steg bort från Frida. I nästa stund känner jag frånvaron av mark under fötterna. Sen ligger jag på marken och det gör ont. Jag hör ett gapskratt. Det är mitt. Jag bara ligger kvar på marken och skrattar och försöker få fram att det gör väldigt ont att trilla och att det fan är jobbigt att vara så klumpig som jag ibland. Frida ser uppriktigt orolig ut och säger att jag gått sönder. Mitt psyke är bortom all räddning.

Kommentarer
Postat av: yasmine modell mamma och fru

Allt bra?
Ha en underbar 3-advent
kram

2012-12-16 @ 12:35:53
URL: http://www.yasminegill.blogg.se

This is where you comment:

Your name:
Remember me?

Your E-mail: (For my eyes only)

Your blog (or webpage):

Your comment:

Trackback
RSS 2.0