Kaffet har blivit kallt. Det var min sista källa till värme här i lägenheten. Snöstormen hänger på taket och låter som åska. Tittar man ut så ser man en dimma från andra huset. Egentligen är det massiv snö som snart kommer att lägga sig på träden och jobba sig upp och åt sidorna så att all luft på marknivå snart ersatts av snö. Man ser inte så långt framför sig. Som om världen har fått tekniska problem och bara klarar av att ladda en liten bit i taget. Inte ens marken fungerar ordentligt. Den är också täckt av vitt. Minst 30 centimeter.

 

Mina projektveckor har inte börjat så effektivt. Men jag gillar ju inte det ordet. Den första dagen reste jag. En försovning och en mosad banan (som symboliserade mitt sista hopp) gjorde dagen mycket traumatisk. Andra dagen vaknade jag sent och skulle sen skynda mig iväg. Tunnelbanestopp. Och sen ska jag nog ta med en karta nästa gång jag ska försöka hitta det runda biblioteket.

 

Allt jag egentligen har gjort sen jag kom hit är att fota lite i gamla stan. Inte ok. Så jag borde ge mig ut och andas stockholmsluft hela dagen. Fota stockholmsluft, och människor. Men varken jag eller människorna är säkra i snöstormen. Den ser ut att vara en sån som lyckas blåsa in snö genom halsduken och via näsan till hjärnan.

Jag tror att jag ska inse mina begränsningar och använda den här dagen till instensivt biliotekande. Det runda verkar fint och plattans bibliotek verkade ha trevliga fotoböcker. Med michelingubbejackan som transportmedel, och en karta, kan jag klara av det! YOSH!