---

Skrivarklassen sitter i matsalen, där vårt bord brukade stå. Jeanette reser sig och säger att hon ska gå. Kram. Hejdå. Men det sjunker inte in. Jeanette reser sig ibland och säger hejdå. Hon ska bara med bussen, som alltid.

Sen reser sig Nenne. Kram. Hejdå. Och ett tack så genuint som bara Nenne kan säga det. Jag kan inte ens svara. Någonstans vet jag ju vad jag ville säga till honom. Men jag är tyst. Chock. Aha, det här är sista gången vi ses, i alla fall på ett långt tag. Det kommer inte att finnas några fler lektioner i vårt skrivarklassrum att gå på.

Resten av dagen fortsätter. Förvirring. Det stämmer inte att packa ur mitt rum. Jag bor ju där. I rummet som kändes mer som mitt hem än något annat någonsin gjort.

Frida, Ida-Sofia, Marie, Jonathan, Polly och Hassel hjälper mig. Säger jag hur tacksam jag är över deras hjälp? Eller stannar det i mitt huvud? Jag vet inte.

Plötsligt står Matthias framför mig i färd med att säga hejdå till de andra. Mitt rum är tomt. Snart ska vi sätta oss i bilen och åka iväg. Men Matthias ska stå kvar. Jag försöker samla ihop tankarna och säga det som är viktigt. Kram. Hejdå. Vi kommer att ses igen.

 

Det är ok. Skrivarklassen kommer att ses igen. Vi kommer att åka iväg på resor. Vi kommer att prata om böcker och varandras texter. Vi är ju vår skrivarklass. Så. Djupt andetag. Samla dig Rebecca.

Det är dags att säga hejdå till Polly och Hassel. Men jag klarar inte mer. Inga fler hejdå. Men. Kram. Hejdå. Sen ser vi dem igen, i affären. Kram. Hejdå. Till sist, en vinkning, med ett leende. Leende går vi och leende fortsätter resan ner till Malmö i en bil full av vänner. Plötsligt är jag inte lika ledsen längre. Faktiskt. :P

 

Jag sitter i bilen, och förundras över en känsla som växt under dagen. Jag har vänner. Och känslan är sann. Påtaglig och sann. Märklig, men sann. Jag har en grupp människor jag tycker så mycket om. Jag tror faktiskt på att de tycker om mig också. Konstigt, men sant. Ovanligt, Ovant, men sant.

 

Men det är något som saknas. Något jag glömt. Något som borde ha funnits. För jag sa inte tack. Tack till Nenne för att han är den bästa läraren, och förmodligen den bästa personen, som finns. "Nenne är ju faktiskt bäst." Tack till Jeanette, för att hennes närvaro alltid lyser upp och gör alla glada, för att hon skrattar. Tack till Matthias, för att han alltid muntrar upp mig med sina ekorre-mord, for the giant POKE OF DOOM. Tack till Camilla för hon är så färgglad, för att hon vill läsa våra texter, och för att hon är ett tuggummi under skon. Tack till Polly, för att hon är så söt, för att hon alltid skrattar och för hennes fotsteg. Tack till Hassel, för bilden av Färnebo som en himmel på jorden där alla är snälla. Tack till Ida-Sofia, för att jag fick lära känna henne, för att vi passar så komiskt bra ihop och för att hon hoppetihoppas.Tack till Jonathan, för han blev en "skrivare", och för hans avgrundsvrål till kaffe. Kanske till och med tack till Johan, för att jag inte skulle vilja ha skrivarklassen på något annat sätt. Tack till Linn, för att hon vågade så att vi fick träffa henne.

Tack till Marie och Frida, för en delad hjärna, och för ett hem.