Inte fotofixering som i resten av bloggen, utan fotfixering. Fot. Fötter. Fot.

Eftersom jag numera kan gå nästan helt normalt och nästan lika mycket som vanligt folk tänkte jag en gång för alla bli av med fotfixeringen. Det är ju naturligt att tänka väldigt mycket på något man måste akta hela tiden, men nu får det vara nog. Så jag tänker skriva om händelsen som orsakade det hela, en sista gång. Det får bli som en slags exorcism.

Den 20:e augusti skulle vara månadens turdag för alla vågar. Det lovade tidningen Hänt Bild, som är en mycket tillförlitlig källa. Det var dagen innan fullmånen. Det var dagen jag köpte lyckostenar. Det var dagen jag spenderade i Visby med Maja och Sanna. Det var min enda helt lediga dag på flera veckor.

 

Vi spenderade dagen med att utforska Visby. Vi kollade runt i affärer. Vi åt pizza. Vi vandrade längs de vackra men förrädiska gatorna.

 

Vid en av gatorna fanns en trottoar, med tillhörande trottoarkant. Jag gick bakom Sanna och Maja Vi var på väg någonstans. Jag gick på trottoaren. Alldeles nära kanten. Plötsligt var jag för nära. Jag var på kanten. Jag var över kanten.

Jag såg det som vore det i slow motion. Jag såg hur skon och foten i den vände sig åt alldeles fel håll på vägen ner mot gatan. Jag minns hur jag såg halva mitt liv passera framför mina ögon innan det till slut hände. Jag slog i gatan med sidan av foten och resten av mig följde efter så att hela jag trillade på foten. Det fanns ingen återvändo. Benet som en gång var mitt lilltåben, metatarsal 5, hade spruckit.

Sedan låg jag där på gatan, i smärta och förnedring, och det fanns ingen annan reaktion. Det fanns inget annat att göra än att skratta ett hejdlöst skratt från botten av helvetet.