Att sakna filmjölk

Det känns som om det bara var ett par veckor sedan jag satt där på bussen med alla väskor i ena handen och mitt utskrivna mail i den andra. Det hade hunnit bli mörkt, jag hade hoppat av på fel hållplats och till slut hittat bussen som skulle ta mig till mitt nya hem. Allting var annorlunda, allting var nytt och allting var väldigt förvirrande för en som knappt sovit alls på en vecka. Jag satt med pappret med instruktioner om vilken hållplats jag skulle av på och jag tittade ner och upp och ner och upp för att intensivt stirra på både pappret och skylten i bussen samtidigt.
 
Jag hade varit så nervös över så mycket annat med resan att jag tänkte att den lätta biten skulle vara att komma dit och börja. Men där på bussen tror jag att jag fattade vad det var som hände och hur illa förberedd jag var på att kliva in i en annan människas hem och försöka göra ett gott intryck.
 
Alla som gick av bussen tackade busschauffören. Vissa av dem sa till och med "cheers". Så en del av mig blev lycklig. En större del blev panikslagen. Inte bara behövde jag fokusera på att få av alla väskor utan jag skulle också säga tack som om jag visste att man skulle göra så. Det visade sig bli enkelt. Jag tog lång tid på mig att få av väskorna och eftersom chaffisen väntade snällt kändes det alldeles naturligt att säga tack.
 
Sen stod jag där på gatan med bilar som körde på alldeles fel sida och allting såg ut precis som i alla filmer. Husen var smala och höga precis som de skulle vara. Jag ville sätta mig där på gatan och ta en paus, stanna tiden. Men det gick ju inte så jag letade upp huset med nummer 35 och andades alldeles för lite när jag tryckte på dörrklockan.
 
Det gick nog bra. Jag fick upp alla väskor för alla smala trappor. Jag fick äta, duscha och vara trevlig och innan jag visste ordet av så trivdes jag. Jag kom överens med min host-family och jag fick mitt väldigt engelska rum att bo i. Ibland sitter jag i köket och vet att det här är precis vad jag har drömt om i väldigt många år. Jag får umgås med en brittiska människor och jag får prata engelska hur mycket jag vill.

Jag drömde en dröm i början av min tid här. I drömmen hade de tvingat mig att åka tillbaka till Sverige. Jag stod i affären vid korsvägen och var mycket förvirrad. Mest för att jag var i Sverige men det fanns ändå ingen filmjölk. Medans jag var borta hade det slutat att finnas.

Nu är jag ganska ok med att åka hem. Jag vill tillbaka någon gång. Jag har inte ens sett hälften av allt jag vill se. Men jag vill tillbaka ett tag och bo i Sverige med mina människor och min filmjölk.

Kommentarer

This is where you comment:

Your name:
Remember me?

Your E-mail: (For my eyes only)

Your blog (or webpage):

Your comment:

Trackback
RSS 2.0