I sommar bygger jag ett hus av skärvor
i alla möjliga färger ska det vara, och när solen lyser igenom glaset ska hela huset lysas upp av solkatter. Träden ska växa bredvid och över taket så att mönstren rör sig inne i huset när det blåser. Det ska alltid vara lagom kallt. Det ska inte finnas en enda Mac-dator.
Lycka kan köpas och den kan smälta bort
Den här månaden har inte hunnit långt och jag har redan hunnit vara en duktig konsument. Jag har fallit för marknadsföringsknep, tagit del av erbjudanden, testat nya produkter och köpt en del gamla. Men vi alla visste redan att jag är materialistisk av mig.
Jag har upptäckt tradera och äntligen vågat köpa den där skrivmaskinen jag velat ha i flera år. En vacker blå reseskrivmaskin i standardmodell som det ska vara ganska lätt att hitta band till. Nu bara vill jag att den ska vara här redan imorgon så att jag kan skriva en hel roman. Kanske skriver jag berättelsen om hur sparsam jag ska vara från och med nu?
Jag har upptäckt tradera och äntligen vågat köpa den där skrivmaskinen jag velat ha i flera år. En vacker blå reseskrivmaskin i standardmodell som det ska vara ganska lätt att hitta band till. Nu bara vill jag att den ska vara här redan imorgon så att jag kan skriva en hel roman. Kanske skriver jag berättelsen om hur sparsam jag ska vara från och med nu?
Jaja, jag ville i alla fall dela med mig av min köpta lycka.
Nästa vecka står bildredigering på schemat. Ett par fotograferingar till, men annars ska jag klistra fast mig vid datorn för att hinna få klart så många bilder som möjligt. Sen är projekttiden över för denna gången. Lovar att lägga upp minst några bilder. Men tills dess tänkte jag lägga upp mitt livs första HDR-bild. Den kanske inte är den coolaste av HDR-bilder (och till dess försvar togs den genom ett köksfönster) men eftersom snön nästan är borta nu gör den mig lycklig.
Jag kan dock erkänna att jag längtar lite efter sommarens fotomöjligheter. Häftigare HDR-bilder och många fler bilder med IR filtret. Sen vill jag fota mer på förra årets idé som det inte blev så mycket av. Jag letar efter de perfekta sommarbilderna i svartvitt eftersom grönt bara påminner mig om gräs. Gräs är egentligen inte snällt. Nu vet ni.
Ur fokus
Projektveckor. Det finns så mycket att göra. Så mycket tid att göra det på, egentligen. Men inte mycket blir gjort. Jag har ett helt hav av bilder och ljudklipp som behöver redigeras. Fler ska det bli dessutom. Nästa vecka ska jag simma runt i redigeringshavet och försöka undvika att drunkna. The usual.
De här bilderna är från samma vecka som självporträttsuppgiften. Man skulle göra en slags parafras på ett konstverk men sig själv som modell. Jag gav upp ganska fort. Blev sur på modellen. Alla bilder blev ofokuserade.
Men jag gillar liksom bilderna ändå. Den första hade gärna fått vara i fokus, och den andra passar nog bättre sådär.
Och det här inlägget ser väldigt knäppt ut.
Om jag inte skriver något här också.
Typ som att jag inte vill att snön ska smälta.
Självporträtt?
Uppgiften var självporträtt. Jag kanske inte va überpepp på det just denna veckan. Men gillar min bild ändå. Resten av veckan fotades det en del, men inget blev riktigt klart.
Nu ser jag mest fram emot fyra veckor fulla av massa fotoprojekt. Jag ska glömma bort allt va tvivel heter och bara leva genom kameran ett tag.
Nu ser jag mest fram emot fyra veckor fulla av massa fotoprojekt. Jag ska glömma bort allt va tvivel heter och bara leva genom kameran ett tag.
Twi Twi ♫
I lördags släpade jag mig upp ur sängen trots ett lager av snor runt hjärnan som läckte ut genom näsan. Jag satte mig vid köksbordet och svor åt de glittrande träden. Det va äckligt fint ute. Irriterande fint. Hur vågar det vara så fint när jag bara vill stanna inne och vara på dåligt humör? Man kan ju omöjligen vara sur när träden glittrar och fåglarna kvittar.
Rotvältan
Jag tror inte riktigt att testet av IR-filtret var rättvist eftersom det ligger massa snö på träden. Då är ju träden vita ändå. Men jag ville testa det, så det gjorde jag. Det gjorde i alla fall så att jag kunde få mer kontrast i himlen.
Min rotvälta, winter mode.
Sen gick jag och Maja runt bland träden. Jag hittar ett litet dike, och korkad som jag är (i alla fall när jag håller på att bli sjuk) så kommer jag inte på tanken att det finns en anledning till att det är ett långt dike i skogen, för att det bara blir så där vatten rinner. Nejnej. Så jag ställer försiktigt ner kameran där nere och går bort till ett ställe där jag kan klättra ner utan att halka. Halka gör jag, sen hör jag ljudet av is som knakade under fötterna. Jag börjar skratta det där skrattet som Frida hatar för att det betyder att något dåligt har hänt. Sen klättrar jag så att jag befinner mig uppochner, halvt på isen. Nice, då kan jag ju ta de där bilderna.
Sen fick jag ropa på Maja för att hon skulle rädda kameran så jag kunde klättra upp igen.
Jag kom på den briljanta idén att hoppa över till andra sidan också, som om jag inte redan utmanat ödet lite för mycket. Men det gick bra, alla var glada. När jag skulle tillbaka igen lyckades jag räcka över kameran till Maja innan jag halkade och satte foten i vattnet.
När jag stod med en blöt fot och fingrar som fastnade som lyktstolpstungor på stativet bestämmde jag mig för att gå hem igen. Så kunde jag förklara att skriken från skogen inte berodde på ett mord.
Äventyr utan bilder
De här två veckorna har varit fulla av äventyr. Vi fick vara med på en photoshoot för rullgardiner som kommer att dyka upp i ELLE interiör. Wiiie ^^* Det var kallt, vi sprang runt och fotade de väldigt stora lokalerna med tillhörande döda möss, och folk byggde upp en liten "scen" som de skulle fota. Det var hur coolt som helst. Ser fram emot att se de färdiga bilderna. Ska se om jag får lov att lägga upp någon bild på hur det såg ut bakom kulisserna. Men det tror jag.
Igår gick jag ut från frisören med "vad fan har jag nu gjort?" snurrande i skallen. Det var minsann ett äventyr. För har man haft världshistoriens längsta hår en gång i tiden så är det läskigt att klippa håret kort. Kort för att vara mig. Men efter några timmar av att håret inte va ivägen hela tiden slutade, i alla fall de hår-relaterade, svordmarna snurra i huvudet.
Idag besökte vi en kock-skola där vi fotade bilder till en photoshop-uppgift. Knivar, vatten och paprikor flög i luften. Det var ånga och eld, och jag tror det kommer att bli riktigt coola bilder. Men jag skulle fota sist, och då hade jag hunnit få monster-huvudvärk av alla blixtar så vet inte om just jag fick de coolaste av dem xD
Ja, får väl försöka lägga upp bildbevisen någon gång snart. Jag känner att jag är så himla effektiv med såntdär. Resten av veckan ska jag fota nån mer uppgift och sen bosätta mig framför photoshop. Kanske följer jag traditionen och köper lite Pucko också. Inget effektivt redigerande utan chokladmjölk.
Ja, får väl försöka lägga upp bildbevisen någon gång snart. Jag känner att jag är så himla effektiv med såntdär. Resten av veckan ska jag fota nån mer uppgift och sen bosätta mig framför photoshop. Kanske följer jag traditionen och köper lite Pucko också. Inget effektivt redigerande utan chokladmjölk.
Tavlan
Uppgiften var att ta en bild inspirerad av de problematiska skönhetsidealen. Vår lärare pratade om ungdomarna på stureplan i Stockholm som gör allt för att vara perfekta, fastän ju ingen är det. De försöker få mingelfotografernas uppmärksamhet, helst när sminket är som bäst.
Jag tänkte på Dorian Grey när vi pratade om det så jag ville fota en tavla. Men resultatet blev inte så Dorian Grey-igt. Jag kände att det fick bli ett senare projekt.
Istället blev det en Sanna-loop.
Think inside the box
Foto: Rebecka Häll
Redigering: Ich
Redigering: Ich
Guldkorn
Home sweet home. Där internet inte fungerar som det ska.
Men jag har testat julklappen 'smoothiemaskin'. Succé! Så jag kan trösta/distrahera mig med färgglada smoothies istället. Så kanske jag inte behöver Spotify. Så kanske jag klarar mig med spellistan på min mp3. Så kanske jag inte hittar 20 nya låtar jag vill lyssna på.
Att titta på Bones hjälper inte, det är en sak som är säker. Ibland dyker det upp guldkorn som man MÅSTE googla på.
Jag saknar tiden när det gick att lägga upp låtar från youtube utan videon behövde hänga med. Menmen.
Vi gillar BBC
och färgglada stop motion filmer.
BBC Knowledge - Honk If You're Human from Sean Pecknold on Vimeo.
Varför den blå fjädertussen inte firar jul i år
Ett inte så blodigt krig påbörjades. Den lilla blå fjädertussen skulle inte ha retat katten Saga som den gjorde. Det hjälpte inte att springa för sitt liv. Det hjälpte inte att gömma sig under jackan. Katten Saga fick tag på den och nu ligger den där, orörlig, och inga små hjärtslag kan höras. Katten Saga har besegrat den blå fjädertussen och ligger nu och slickar sig nöjt på tassen.
Ja, katten Saga tröttnar alltid innan jag gör det. Vi ses inte så ofta, hon och jag, så om jag fick bestämma skulle jag krama fluffbollen i timmar och sen leka fjädertuss i några till. Eller tvärtom. Men jag är inte tillräckligt intressant. Inte ens utklädd till blå fjädertuss.
Nu roar jag mig med att göra små märkliga ljud när hon inte tittar så att hon blir förvirrad och letar efter vart det kom ifrån. Hur kul som helst. Sen funderar jag på att börja slå in mina julklappar. Jag har hört att julafton är nån gång snart.
God jul ^^*
Julbild (IKEA-bild) från förra året. Marie och Frida <3 För att jag saknar skrivarlinjen.
Detta är vad jag vill
Jag pudrar ett pepparkakshus med florsocker. Sen krymper jag och står bredvid det med min hatt. Vid pepparkakshuset får jag ha min sommarhatt om jag vill. Där är det ju inte kallt bara för att det snöar. Jag har mina shorts också, och jag klipper av mig håret så att jag inte ska irritera mig på det mer.
De ställer mitt hus bredvid tomtarna och dekorationerna. En älg sitter och tuggar på julstjärnornas blad. Tomtarna står och rör om i den stora skålen med ridgrynsgröt. Jag går fram och luktar, smakar lite. Det är inte så gott. Risgrynsgröt kanske inte ska vara av keramik. Så jag går och gör älgen sällskap istället. Julstjärnans röda blad smakar jul. Julkryddor och värme. Sen går jag tillbaka till mitt hus. Det är där alla tomtarna bor. Vi inreder med bomull. Bomullsoffor, bomullsbord, bomullsspis och bomullssängar. Sen lägger vi oss på sängarna, borden, sofforna och golvet. Allt är mjukt. Där somnar jag.
Rapport från michelingubbejackan III
Jackan som egentligen inte ser ut som en typisk michelingubbe. Till att börja med är den inte vit. Men nu är vi där igen, oavsett hur den ser ut. Jag, jackan, min överpackade vingliga klump jag kallar väska och så den opraktiska kameraväskan med det livsfarliga utstickande stativet. Men denna gången visste jag vad jag gav mig in på. Jag tog mig in på pressbyrån och fintade alla glassboxar i glas på vägen fram till kassan. Och så ut igen, utan några bestående skador. Bara ett par sura blickar. Men om jag säger ursäkta, de TITTAR på väskorna och sen flyttar sig lite lite, får jag anta att de är ok med att jag går framåt. Det är inte svårt att räkna ut vad som händer sen.
Idag spelade jag efter spelets regler och köpte kaffe och macka på pressbyrån. För att det var snabbast. Nästa gång SKA jag göra ett seriöst FÖRSÖK till mer ekonomiska alternativ. Jag svär på mina skor. Ja, de skorna.
Idag vaknade jag jättetidigt, och så packade jag resten, och så kastade jag mig ut för att möta den kaotiska världen av 'resa'. Varje gång glömmer man något. Jag har i alla fall mjölk med mig. Ja, mjölk. Mobilen har jag inte kollat efter men ett mjölkpaket finns.
Nu kom jag på det. Vilken katastrof. Vilket misslyckande. Vad pinsamt. Vad jobbigt. Och så allt och lite till som är liknande. Jag glömde det viktigaste av allt. På grund av mig, och min slarvighet kommer mina växter att dö av uttorkning. Växterna jag köpte första gången jag flyttade hemifrån. Inte ok. Fast det är klart, de bor ju hos mig så de kanske är vana vid väldigt lite vatten. Vi får se. Jag lägger deras små liv i ödets händer och ber till alla sorters växtandar om skydd åt dem.
För att
Dagen världen ska gå under påbörjar jag med att slå upp datorn. Jag går och gör kaffe. Jag planerar och organiserar. Det var tänkt att jag skulle resa idag, att jag skulle vakna till färdigpackade väskor och sedan lugnt förflytta mig till Göteborg. Jag skulle spendera jordens sista timmar med familjen, passande nog.
Istället vaknar jag upp till gårdagens olösta problem. Låsta dörrar, ljusskadade ramar, ofärdiga julklappar, otvättad tvätt, oharmoniskt sinne (som om det någonsin är något annat). Men jag vill inte stressa för det. Idag ska jorden gå under. Jag kan spendera min sista tid med att lösa allt det där en sak i taget.
Jag får reda på att inga pengar betalas ut i december. Att jag inte hinner få pengar innan nästa räkning ska vara betald. Äsch, det är ok. Jorden ska gå under idag. Ingen kan ju förvänta sig att jag ska betala hyra om jag är död. Men jag ringer till CSN och frågar om det kanske inte vore smartare om utbetalningarna var planerade på ett sätt som var smart för de studerande. Jag bryr mig inte om att man inte pluggar i december, man har hyra att betala ändå (ja, jag är medveten om att snubben i telefonen inte faktiskt har något med problemet att göra, men jag hoppas han för vidare mina klagomål). Vi är alla vuxna människor som går till skolan som andra går till ett arbete. Vi måste ändå betala tillbaka pengarna sen, så varför får vi dem inte när vi behöver dem?
Jag kanske var lite lite oartig, men om världen ska gå under tänker jag skippa artigheten.
Och så tänkte jag att det egentligen är lite fånigt att skriva ett blogginlägg som bara klagar på massa saker. Det är ju inte därför jag har en blogg. Inte alls. Men om jorden ändå ska gå under tänker jag skita i impulskontrollen också. Så kanske jag kan svära högt åt alla som skiter i cigarett-vett och röker mig rakt i ansiktet på tågstationen. Jag kanske inte skulle strypa dem för att visa precis hur trevligt astma kan vara, men jag skulle svära högt, och kanske sparka lite snö på dem. Jag tror jag skulle bli lyckligare utan impulskontroll.
Teardrop
På tåget hem från Stockholm den första projektveckan satt jag i en kupé med tre andra människor. En av dem var mannen nedan. Han presenterade sig som Teardrop. Vi började prata och han berättade att han hade haft en väldigt dålig vecka med stulna pengar och stulen mobil. Dessutom hatade han vädret. Han kom från Florida och var van vid varma stränder, och nu hade han spenderat tre månader i kyla och snöstorm.
Han berättade att han var en tatuerare som just nu var på väg ner till malmö för att hjälpa en vän med en ryggtatuering. Andra tatuerare vännen hade gått till hade bett om 30.000 kr. Men eftersom det var hans vän och eftersom han älskar att tatuera så skulle han göra det för 3.000 kr.
Vi pratade foto och han sa att om han var fotograf så skulle han vilja fota saker som verkligen skulle chocka folk. Han bad mig att ta en bild av honom och poserade på ett sätt som han hoppades var skrämmande. Jag sörjer över hur lite ljus det var i kupén men tycker ändå att porträttet stämmer överens med intrycket jag fick av honom.
Sen var det dags för mig att gå av och han sa "Just stick with your passion, whatever that is, and you'll do great." ^^*
För ett år sedan...
Jag och Frida går på den lilla vägen mellan bussen och internatet, som vi gjort så många gånger innan. Den här gången är den farligare, täckt av is som i sin tur låg gömd under ett lager av snö. Så jag går och håller mig fast i Fridas vänstra arm. För någon anledning är hon mycket bättre på den här gå-grejen än jag.
Vi kommer fram till platsen där man kan välja mellan att fortsätta på den vanliga vägen eller gå en bit genom skogen. Jag säger att vi ska fortsätta på vägen och Frida är redan på väg in i skogen. Jag vill skydda min självständighet, så jag gör något drastiskt. Jag släpper taget om Fridas arm. Jag talar om för henne att jag tänker gå den vanliga vägen. Jag behöver minsann inte gå samma väg som henne hela tiden. Frida höjer lite på ögonbrynen.
"Jag kan gå själv!" säger jag och tar ett steg bort från Frida. I nästa stund känner jag frånvaron av mark under fötterna. Sen ligger jag på marken och det gör ont. Jag hör ett gapskratt. Det är mitt. Jag bara ligger kvar på marken och skrattar och försöker få fram att det gör väldigt ont att trilla och att det fan är jobbigt att vara så klumpig som jag ibland. Frida ser uppriktigt orolig ut och säger att jag gått sönder. Mitt psyke är bortom all räddning.
Hippo-chan
För att fortsätta mitt blogg-spammande, även om jag inte har en dator med mig idag, tidsinställde jag ett inlägg igår. Syster ritade en bild till mig :3 Hippo-chan! Den sötaste lila klump jag någonsin skådat.
Att dra ut på att gå ut
Hittade lte saker jag kunde göra innan jag ger mig iväg. Medans snön på balkongräcket växte en decimeter redigerade jag en av de få bilder jag tagit än så länge. Har ingen aning om hur den ser ut på andra skärmar än så om färgerna är helt åt helvete så skyller vi inte på mig än.
Tagen i mörker med väldigt lång slutartid. Från mitten av en cykelbana. Gissa hur många som hinner plinga irriterat på 25 sekunder?
Rapport från michelingubbejackan II
Kaffet har blivit kallt. Det var min sista källa till värme här i lägenheten. Snöstormen hänger på taket och låter som åska. Tittar man ut så ser man en dimma från andra huset. Egentligen är det massiv snö som snart kommer att lägga sig på träden och jobba sig upp och åt sidorna så att all luft på marknivå snart ersatts av snö. Man ser inte så långt framför sig. Som om världen har fått tekniska problem och bara klarar av att ladda en liten bit i taget. Inte ens marken fungerar ordentligt. Den är också täckt av vitt. Minst 30 centimeter.
Mina projektveckor har inte börjat så effektivt. Men jag gillar ju inte det ordet. Den första dagen reste jag. En försovning och en mosad banan (som symboliserade mitt sista hopp) gjorde dagen mycket traumatisk. Andra dagen vaknade jag sent och skulle sen skynda mig iväg. Tunnelbanestopp. Och sen ska jag nog ta med en karta nästa gång jag ska försöka hitta det runda biblioteket.
Allt jag egentligen har gjort sen jag kom hit är att fota lite i gamla stan. Inte ok. Så jag borde ge mig ut och andas stockholmsluft hela dagen. Fota stockholmsluft, och människor. Men varken jag eller människorna är säkra i snöstormen. Den ser ut att vara en sån som lyckas blåsa in snö genom halsduken och via näsan till hjärnan.
Jag tror att jag ska inse mina begränsningar och använda den här dagen till instensivt biliotekande. Det runda verkar fint och plattans bibliotek verkade ha trevliga fotoböcker. Med michelingubbejackan som transportmedel, och en karta, kan jag klara av det! YOSH!
